Snö i luften

Just nu är en mycket spännande årstid. Det går inte att veta om vägen ska vara en spegelblank isbana (som i morse), helt torr och fin, eller kanske täckt av några decimeter snö. Allt kan hända!
Just nu skiner solen under en mörkgrå pannlugg. Det bådar om regn eller snö i eftermiddag.

På jobbet har vi faktiskt börjat prata julpynt på fikarasten. Kanske kommer vi att träffas någon kväll och göra egna dekorationer av gammaldags förebilder.
Och när vi pratar om att tända levande ljus hemma, får alla något lite drömmande i blicken.
För visst är vintern en tid när hemmet får en ökande betydelse. Där vill vi vara i värmen, och ha det mysigt och skönt omkring oss.

Men just nu plockar vi svamp och bär för allt vad tygen håller. Vilken höst!! Skogen är fullkomligt översållad med trattkantareller, och både lingon och blåbär bjuder fortfarande på fest.
Så härligt att fortsätta att ta för sig så länge det bara går.

Färgerna i skogen är helt oslagbara efter det myckna regnandet. Puffiga mossor i ljuvligt grönt, liksom proppmätta i väntan på vintern. Och blåbärsris i metershöjd, dinglande stora saftfyllda bär på de grenar som redan visar vårens anlag.

Och det sjungande ljudet som skapas då mina stövlar trampar ner i och dras upp ur den vattenstinna marken slåååpp, slöörr.

Medan den låga solen uppvaktar mig genom det stängda fönstret tittar jag runt på mitt skrivbord. CV:n ska skrivas till en av de jag coachar, projektidé förberedas innan en träff i eftermiddag, anteckningar från förra veckans konferens tas om hand, samtal ríngas för att komma vidare med ytterligare några projekt och så lite administration.
Och som vanligt skriver jag alla mina nya idéer i ett block på sidan om!

Intensiva arbetsdagar!

Regnet fortsätter att falla här utanför. Den gråmulna himlen avslöjar knappt att det är dag. Och på morgonen är det nu mörkt när jag stiger upp. Så snabbt försvann sommaren, och så snabbt kommer den att återvända. Och alla dessa vindlingar är tiden och mitt liv.

Jag är tidig på jobbet som vanligt. Egentligen skulle jag komma in senare idag eftersom kvällen kommer att spenderas med filmvisning i Malå. Men så var det då mammografi 7.45, och att efter det åka hem en stund är verkligen inget alternativ. Jag försöker givetvis att köra så få resor som bara möjligt.

Arbetslivet rullar, minst sagt, på för fullt! Nya intressanta bekantskaper, och träffar om häftiga utvecklingsprojekt är nu mer regel än undantag. Och jag älskar det! Jag känner verkligen att vi på Studiefrämjandet är en mycket viktig part i byggandet av framtiden inom vår avdelnings geografiska område. Vi sitter på kunskaper om folkbildning, hur man driver projekt, förändringsledarskap och organisationsutveckling. Och alla de områdena blir allt viktigare att behärska. Många trevar idag och vet inte riktigt hur de ska göra för att komma framåt. Men vi vet, och vi bygger nu upp görandet!! OK, nu kanske du ler och tänker att; där sitter en som inte är blygsam! Och det stämmer!!
Om man alltid backar och håller sig i bakgrunden blir inte mycket förändrat.

Förra veckan besöktes Skellefteå av Clive Vokes, vd för Market Scoping International. Han pratade om vad som skapar utveckling och vart vi i Norrland står. Han sa bl.a. att om det anses ok (eller kanske t.o.m. som hög status) att vara lagom så är man illa ute! Och att den som inget gör (eller bara snackar) brukar stå still! Men han påpekar också att det inte är helt omöjligt att om man inget gör kommer man att gå bakåt! Och det gäller Norrland, men också varenda organisation och företag!!
Han säger också att; om ni vill ändra sättet man ser på Norrland, måste ni ändra på ert eget sätt att se på Norrland! Och som sagt det gäller Studiefrämjandet m.fl.

Så det tidigare så klädsamma blygsamheten är inte så klädsam när man vet vart den leder.

Ett annat intressant, förgörande fenomen som jag möter både här och där är person före organisation. I förrgår fick jag två berättelser om människor som tillåtits härja fritt, och på det sättet nästan tagit död på sin organisation. Och med härja fritt menar jag att de stoppat utveckling och förändring genom att tillåtas göra organisationen till sin privata sfär.
Det innebär att absolut ingen förändring kan ske, eftersom de försvara "sitt hem" med alla medel. I Peter Senge´s berömda bok "Den femte diciplinen" tar han upp den apekten som ett inlärningshandikapp. När människor tillåts vara sitt jobb knyter de osunda band och dysfunktionella vanor till sina arbetskamrater. Det innebär bl.a. att det inte går att fullt ut får dem att stiga in i förändring. Dels för att de inte vill ändra sitt "hem" (som givetvis är viktigare för dem än organisationens framgång). Arbetskamraterna har ofta dragits in i ett medberoende, med allt vad det innebär. Och på detta sätt hålls organisationen som gisslan av personen (även om det sällan är den egentliga avsikten. Och även om personen själv sällan förstår vilken skada den gör).

Så nu kommer här att arbetas för ett friskt, framåtsyftande Norrland. Våra arbetsmetoder och projekt ska ses som nyskapande, och locka människor från hela världen till oss. För när vi blir allt fler som sätter fart framåt mot ett välmående, modernt Norrland, då kommer det att slå gnistor!!