Mål och mening

Jag inleder med en lite berättelse ut Varför växer gräset? - andra sådden, av Klas Hallberg och Magnus Kull.
Berättelsen om den fyllda hinken
Under ett föredrag om konsten att planera hade föredragshållaren med sig en hink som hon fyllde med sten. Sedan frågade hon om hinken var full och alla svarade ja. Då tog hon upp en handfull med grus, täppte igen gliporna mellan stenarna och frågade återigen om hinken var full.
- Ja, nu är den full, svarade åhörarna, mer tveksamma denna gång.
Föreläsaren tog då en skopa finkorning sand och lyckades fylla hinken ytterligare. När hon upprepade frågan svarade nästan alla att hon nog skulle lyckas fylla den ännu mer.
Och mycket riktigt tog hon fram en skopa vatten och fyllde hinken för sista gången.

Efteråt frågade föreläsaren om någon kunde räkna ut vad som var sensmoralen med demonstrationen.
- Att hur mycket man än planerar, kan man alltid pressa in lite till, sa en av deltagarna.
- Kanske det svarade kvinnan. Men det jag själv hade i åtanke var att om man inte lägger dit de stora stenarna först, utan börjar med alla småsaker, får de stora aldrig plats.

Slut på berättelsen!!

Det som kan hindra oss från att vara uppmärksamma på resultatet av våra handlingar, är att vi redan är på väg mot nästa handling! Och det handlar inte bara om jobbet utan om livet i stort.
Jag tror att det är lätt att överskatta vad man egentligen åstadkommit. Att vi mäter i tidsförbrukning eller stressninvå, istället för i resultat. Och då menar jag inte att allt måste ha en marknadsanpassad diagramanalys!

Om jag tar ett exempel som alla nog känner igen sig i - att sitta på möten. Jag har nästan aldrig stött på någon som tycker att möten är ett bra sätt att komma någonstans!
Ändå fortsätter vi att spendera massor av timmar i möten (och då menar jag överallt).
Kanske är du just nu på väg till ett möte. Vad tror du då kommer att bli det verkliga resultatet av dagens möte?
Kommer det att vara ett slentrianmässigt möte, med slentrianmässiga beteenden? Orkar du, i sånt fall, göra en ordenlig reflektion och försöka få till en förändring?
Eller strider du kanske för att det lugna, bekväma, bekanta ska fortsätta, trots att du vet att resultatet kommer att bli mer av samma som tidigare.
Ett ordspråk som jag verkligen gillar, och delvis lever efter är:  Om du fortsätter att göra som du alltid har gjort, kommer du att få det du alltid har fått. Och givetvis är det så att om du gör mer av det du alltid har gjort...................................

Menar man istället allvar med att förändra måste man nog ta några steg där skyddsnätet inte är heltäckande. Som att våga sitta med frågor, utan att tvångsmässigt hitta svaren. Ibland kan frågor och problem behöva tid att mogna, och att tvinga fram lösningar tar enormt mycket tid för halvdana resultat.
I vissa lägen är det bra att flyta med, medan det i andra lägen förändrar att vi gör konsekvensanalyser av resultatet innan vi fattar beslut.
Det kan vara att väga konsekvenserna av att fira jul med en släkt jag inte gillar, eller konsekvensen av att säga ifrån att nu vill jag inte längre.
Eller att säga ifrån att dessa möten tar bara tid utan att ge resultat, eller inte.

Att i stället för att överskatta det man tror man gjort, titta bakåt och fundera över vad jag verkligen åstadkommit.
I mitt eget privata liv. Hur är det med meningsfullheten, glädjen och lusten? Vilka beslut har jag fattat?
För jordens och världens framtid, eller för min arbetsplats.

Det absolut värsta scenaritot, i min värld, är att människor blir alltmer avtrubbade från kopplingen mellan använd tid (livet) och resultatet. Ser man inte kopplingen tydligt, slutar man snart ta ansvar för allt från sin egen hälsa, världens tillstånd och givetvis arbetsplatsen.

Med andra ord kan det vara så att de allra flitigaste är de som hindrar utvecklingen! De arbetar i sinne med att få ner så mycket sand i hinken, att ingen sten kommer att rymmas!! Fundera på den du!!

Konsten att komma till månen!

Neil Armstrong har gått ur tiden. Tänk er vilka minnen den mannen bar på. Att varje gång han såg månen gå upp kunna tänka; där har jag stått och tittat på jorden!

När jag har jobbat med ledarutbildningar har jag ofta använt månfärderna som exempel på ett fantastiskt ledarskap. 1961 uttalade John F Kennedy orden; innan slutet av det här årtiondet ska vi ha en man på månen.
Hans ledarskap började alltså med att han uttalade en konkret, spännande och otroligt utmanande vision. Och han fick människorna med sig! Därefter såg han till att möjliggöra. Tekniken att nå målet fanns ju inte, men genom att kanalisera resurserna mot just målet lyckades det!
Pengar till rätt saker, rätt personer på rätt plats o.s.v. Och det är klart att det var enkelt att stämma av om de var på rätt väg. Målet var ju kristallklart och kunde ses av alla de flesta kvällar varje månad!

En annan viktig del av hans ledarskap var att de som genomförde också var de som fick bära huvudrollen. Det är verkligen Armstrong, Aldrin och Collins som hyllades. Kennedy fanns i bakgrunden, men alla visste givetvis att det var hans revolutionerande tankelyft som gjort färden möjlig.

Som jag ser det gav det sättet som Kennedy hanterade ledarskapet hopp till en helt värld. Han visade att det var möjligt att genomföra det omöjliga genom fokusering på rätt saker.
Idag är det precis så de företag och organisationer som har stor framgång jobbar. Och så kan alla göra! Från minsta förening!

Man tar ju ofta upp att vi har mycket att lära av historien. Men oftare talas det då negativa tendenser som krig. Men om vi tittar oss runt ska vi se att många gått före och visat hur man kan hantera sådant som exempelvis samhällsutveckling. För lika viktigt som på 60-talet är det i dag att börja i visionen.

Så här sitter jag nu och önskar att jag fått chansen till ett samtal med både Kennedy och Armstrong. Hur tänkte de, vad drömde de om och hur kändes det i magen när de såg på månen?

Inga kommentarer!

Det verkar som om ingen läser min blogg, eftersom det sällan kommer några kommentarer. Och det är klart att antalet läsare inte är översvallande. Men klart godkänt.
Sen jag började skriva har inläggen lästs 1170 gånger. Denna månad har 118 träffar, och igår kollade 20 personer in.
Min privata blogg hade ungefär samma statistik i början. Nu skriver jag nästan aldrig där, men har ändå mellan 1500 och 2000 besök i månaden.

Inga kommentarer borde kanske också Breiviks advokat sagt igår. Jag blev så skakad av hans ord, att det satt i hela dagen och kvällen. Och nu måste jag alltså ut med det här!

Jag lyssnade på en intervju som SR gjort utanför rättssalen. Det här var innan domen avkunnats. Journalisten ville veta om advokaten trodde att Breivik kommer att få sitta i fängelse resten av livet.
Advokaten svarade att det ju inte finns livstidsstraff i Norge, och att han kan bli benådad av olika skäl. Men så la han till det där som fick mig att rysa. Han sa; min klient har ju många anhängare runt om i Europa. Vi kan ju också se att den rörelse han erkänner sig till växer. De finns ju nu med i beslutande positioner i många länder. Så om den rörelsen skulle ta över kommer han givetvis att frisläppas!!

Jag kan knappt andas ens nu när jag skriver det! Och jag vet knappt vad jag ska säga! Hur har det kunnat gå så här? Att tanken om att en ny stor våg av hat (efter Hitler) skulle kunna vara möjlig i en värld som har klara bilder av förra gången.

Samtidigt vet vi att vi har en demokratikris som beror på en folkrörelsekris. Jag ni vet, allt fler väljer att stå utanför sammanhangen där man lär sig demokratins spelregler. Med den kunskapen, som tidigare byggde landet, kan man sedan göra sig hörd i alla sammanhang man själv vill påverka.
Som landets näst största studieförbund, måste vi på allvar ta tag i demokratifrågorna! I alla sammanhang och med argument för helheten. Vi kan göra hela skillnaden mellan att tillstånd bara råkar bli, eller att vi medskapar vårt samhälle.

Så om nu 20 personer råkar se det här inlägget idag skulle jag vilja be just er om en tjänst. Prata med några personer runt dig om vikten av att vi lägger oss i.

Tack på förhand och trevlig helg!!

Höstrus! (Just det, inte rusk!)

Oj då, är det redan höst! Va, hur gick det till? Nyss satt jag ju ute och tittade på den ljusa sommarnatten. Nu tänder jag lampor och ljus.
Egentligen är det två saker som avgör när höstkänslan anländer till mig. Det första är när jag måste ha sockar i skorna. I det längsta håller jag ut i mina bara fötter och flipp floppar. Jag liksom kniper kvar lite sommarkänsla mellan de fria tårna!

Det andra är när jag inte längre får tvätten torr utomhus. Och dit är det förhoppningsvis ett tag kvar.

Men jag kan också känna att hösten är den tid då jag blir riktigt girig. Jag måste plocka mer blåbär, mer vinbär, mer svamp. Och från de norrländska bondesamhällets DNA har jag ärvt tanken att "vem vet hur det blir nästa år"!
Den tanken är naturligtvis sund i tider som dessa. I en värld på väg att omstöpas kan ju vad som helst hända.

Att leva i nuet har blivit modernt utan att man riktigt reflekterar över vad det betyder. Är det att strunta i om pengarna behövs längre fram för att just nu ser detta fantastiskt ut! Eller att inte bry sig om att fel kost ger problem längre fram.
Någon har bestämt att det är bra för människan att leva i nuet, och så köper många det ogranskat. Som med så mycket annat.

Själv så andas jag och njuter i nuet, samtidigt som jag bäddar för framtiden. Jag älskar känslan på våren när vinterveden är klar. Vetskapen om att när andra tider kommer har vi det varmt och skönt inne. Samma när bären är plockade. Jag vet att solen och maten gett mig bra vitamintillskott under sommaren, men till vintern bidrar mitt förråd av torkad rosenrot och andra örter, bär, saft och sylt till välbefinnande och njutning.

Så nu fortsätter jag att leva i nuet genom att njuta av denna fredag, samtidigt som jag ser fram emot en härlig helg!
Trevlig helg till dig med!!  

Vart tog det sunda förnuftet vägen?

Ofta förvånas jag av hur oerhört konstigt vårt samhälle är. Exempelvis kommer nu allt fler beskrivningar av varför människor inte vill stanna upp för klimat- och hållbarhetsfrågan. Orsaker som närhetsprincipen åberopas (det är värre när någon dör i en bilolycka på gatan utanför, än om det sker hundratals mil bort). Då menar jag inte bara geografiskt, utan även i tid (det som ska hända är så lååååångt fram att det behöver vi inte bry oss om).

När jag träffar riktigt gamla människor kan de alltid tala om vilka förändringar som skett. Hur skogen, marken och de vilda djuren förändrats. De ser hur isarna som tidigare var stabila, nu inte längre går att lita på. Hur det under snön finns ofrusna myrar, och hur på sommaren vattnet tar sig uttryck de aldrig tidigare sett.
De kan berätta hur smaken på bär ändrats, vilka insekter som försvunnit och vilka nya fenomen naturer nu bjuder på.
De flesta från de generationerna har vuxit upp utomhus (så att säga). De ser på himlen och kan säga hur vädret ska bli. För dem som kan se sker klimatförändringen här och nu!

Idag skulle många yngre inte se om en ny stor planet dök upp. Man är alldeles för sällan ute, och dessutom finns man i upplysta miljöer, med annat än naturen i tankarna.
Hur skulle man då kunna ha koll på om rönnarna mår dåligt? Många kan idag inte ens se att det är en rönn!!
Och insekter är väl sånt som irriterar och som man slår ihjäl!?

Jag är uppriktigt bekymrad över att vi inte tar till oss vad som händer med Jorden. Igår var det den dag då vi förbrukat alla resurser jorden producerat i år. Det innebär att september, oktober, november och december kommer vi att leva på reserverna.

Alla förstår med få vill ändra sitt leverne. Politikerna sjösätter förbifarter för att komma tillrätta med koldioxidutsläpp, men granskningar visar att bilarna ökar då vägarna lockar fler till köpcentran m.m.
Ja ni förstår, exemplen skulle kunna räknas upp i telefonkatalogformat!

Så säg mig du, vad ska vi göra??
 



Blåbär och ljus

Klockan är alldeles strax 06.00 men jag har redan varit vaken i en dryg timme. Himlen skiftar i rosa nyanser, och grannens hästar har nyss kommit ut på bete.
I kaklet ovanför spisen avspeglas solstrimmor från ett ljus som varit uppe betydligt längre än jag.

Jag tittar på mina händer. Kring naglarna finns mörka kanter som visar att skogen nu bjuder på blåbär. Fullmogna, söta, härliga vitaminbomber.
Mina små jordgubbsland har gett förvånansvärt stor skörd redan. Så nu fylls frysen på!
Som ni kanske redan anat så har jag semester!

Förutom att använda dagarna till att plocka bär och njuta i trädgården, så ger semestern något ännu viktigare. Då tänker jag på alla sköna bilden att ta fram i vintermörkret. Känslan av att blicka ut över snödrivorna och framkalla i mitt inre hur det var när vi satt där på filten och fikade i sommarsolen. Eller hur jag låg på nämnda filt med min bok, lät så boken falla och bara lyssnade på ljuden. Bin och humlor som surrade, svalorna som tjattrade och hästarna som frustade. Allt i en fond av doftande kaprifol.

Nu vet jag att många haft otur med semestervädret. Jag vill bara uppmana er att ta tillvara det som fortfarande finns kvar. Alla sköna kvällar och fina helger. För nog finns det tid än att hämta energi och sköna minnen!
Ha en bra fortsättning på sommaren alla! För augusti är ju en sommarmånad!!