Medborgarlön?

Förra veckan talade vi arbetsmarknadspolitik här på jobbet. Det utlöstes av att man nu gått ut med att vi kanske bör jobba några år längre än till 65 års ålder. I en undersökning visade det sig dock att de allra flesta av de tillfrågade, ville sluta före 61 års ålder!
Lägg därtill på att många arbetsgivare är måttligt intresserade av att behålla en allt äldre arbetskraft.

Det jag tycker mig märka är en ökad medvetenhet om att lönearbete inte kan vara navet i livet. Allt fler röster höjs för att vi ska tänka om. Många människor jag möter strävar efter att hitta ett sätt att befria sig från  arbetets bojor.
En strävan efter att hitta sätt att leva billigare är ofta på tapeten i vårt umgänge, och den varierande gruppen består av alla politiska hemvister och olikfärgade bakgrunder. Jag hade nog inte trott att det skulle vända så här snabbt på gräsrotsnivå!

Jag minns när jag runt 1995 argumenterade stenhårt för medborgarlön. Många av de motargument jag mötte handlade om jämställdhet. En medborgarlön skulle innebära att kvinnor fjättrades vid spisen, sa många debattörer. För att vara hemma skulle aldrig kunna skänka någon utveckling?! Det är på din arbetsplats de mest intellektuella, och de som dessutom har din utveckling i fokus finns. Ja, ni fattar!

1996 kom boken Arbetets död och medborgarlön, av Lars Ekstrand. I boken visade han hur vi genom att ta bort alla sociala system som socialtjänstens ekonomi, försäkringskassan, pension, barnbidrag, bostadsbidrag m.m. lätt skulle frigöra pengar som bekostade en medborgarlön. Det är ju enorma pengar i omlopp för att administrera systemen.
Ekstrand ansåg, vill jag minnas, att vi skulle ha ett antal år som varje person stod till arbetsmarknadens förfogande. En slags pott alla skulle erlägga. Dessutom skulle givetvis den som jobbade få lön utanpå medborgarlönen.
Naturligtvis var argumenten många både för och emot, men det var en frestande tanke som Sverige inte var riktigt redo för.
Vi som gillade idén såg framför oss hur människors värde skulle öka. Ingen skulle behöva gå på soc med mössan i handen!

Idag är det ju arbetslinjen som gäller. Samtliga partier har som mission att se till att vi ska jobba hela vårt liv. Därför var det spännande när jag i helgen läste Fredrik Virtanens inlägg i Aftonbladet. Han känner, som många andra att Arbetslinjen måste bytas mot Frihetslinjen.
Men allt handlar ju om hur länge vi accepterar att leva i ett samhälle som kräver tillväxt byggd på konsumtion. Så snart vi ändrar beteende kommer politiken att tvingas tänka annorlunda!

Omställning av levnadssätt och en hållbar utveckling inom alla områden kommer att ställa det mesta på ända. För inget mindre än ett statligt tvång på att vi måste konsumera för X antal kronor per månad kommer att kunna stoppa utvecklingen mot ökad frihet, där rent vatten blir viktigare än billiga skiftnycklar.

Jorden

Tänk att en sten träffat Jorden igen! Hur kan detta hända? Vi måste göra något!!

Intressant att så många inte kan fånga bilden av vår verkliga plats i världsalltet. Att solsystemet rör sig runt i Vintergatan med drygt 800 000 kilometer i timmen. Och att Jorden susar runt solen med en fart på 108 000 kilometer i timmen. Lägg  också till att vi i Sverige snurrar runt (Jordens rotation) med ca 800 km/timme. 
Och inte är vi då ensamma i det jättelika. Antalet stjärnor man kan se i ett teleskop antas motsvara antalet sandkorn på jordklotet. Och då är det förstås bara en ytterst liten del av alltet.

Så inte är det så konstigt att någon sten ibland letar sig in i vår atmosfär. Konstigare är att vi som lever här inte kan inse vår litenhet, och ödmjukt samsas kring hur vi bör leva för att planeten ska kunna fortleva. 
Hur kan man i förhållande till det sanna stora luras att tro att pengar är det viktigaste? 

Jorden har ju blivit lättare att förstå genom teknikutvecklingen. Vi kan faktiskt se bilder av Jorden utifrån rymden, men har också varje dag hela världen i vårt knä via media. Men trots detta verkar det vara en ihärdig illusion att vi kan förstöra och skapa skräp, föroreningar och klimatförändringar utan konsekvenser. Att vi liksom inte kan greppa sanningen.

Hade vi levt i 3000 f.kr. hade vi kanske tolkat stenen från rymden som ett tecken från gudarna. Och även om vi idag tycker att det verkar konstigt, så hade de i alla fall förståndet att stanna upp och fundera på den helhet de ansåg sig se.
Helheten för oss verkar omöjlig att nå! Att t.ex. gruvbrytning-tillverkning-konsumtion och sopor skulle avgöra vårt öde verkar ytterst få vilja förstå. Vi kan inte tänka oss att kompromissa det minsta i vår livsstil för att låta Jorden överleva. Vi måste ha kärnkraft eftersom vi annars inte kan driva industrierna. Men hur många industrier behöver vi? Hur mycket av det du konsumerar behöver du egentligen?

Vår lott från födelse till död är att arbeta. Inte för att det är det enda sättet att leva på planeten, utan för att man bestämt att vi mår bäst av lönearbete, och att kapitalisterna inte kan klara sig med bara några miljarder per år. Illusionen är som sagt kompakt!

Nu kommer vi att tvingas lyfta förhänget och se en ny livssyn växa fram. Tyvärr är gränsen nådd på många fronter! Omställning och hållbar utveckling är redan betydligt större frågor på andra ställen på klotet än vad de är i Sverige. Det innebär att alla Kung Midas som lärt sig äta guld, kanske kommer att få gå över till en grönare kost.

Och under tiden rusar och snurrar vi vidare i det oändliga!! 

Hästkött och löshår!

Jag tycker att "hästköttsskandalen" har skapat ett riktigt nyansera samtal på gräsrotsnivå. De jag pratat med tycker förstås att det är fel att fuska med märkningar. Men ännu mer fel att slänga mat för att den innehåller hästkött!
Var finns analysen? Är det något fel på maten eller borde det sättas på en lapp där det deklareras hästkött och kanske ett lägre pris?

I ett läge där människor börjar vakna upp ur slöserisäcken, känns det oerhört dumt att inte testa vad som händer om man hanterar maten och skandalen åtskiljt så att säga. Men ett sådant experiment kanske skulle leda till beteenden man inte eftersträvan.
Industrin är så van att det bara finns ett sätt att reagera, att de inte ens provar andra vägar. Och eftersom matslöseriet är så gigantiskt reagerar vi knappt på några hundra ton hit eller dit.

I dagens tidning kunde jag läsa att det är oerhört lukrativt att sälja (och inmontera) löshår! Och det kan ju jag tycka säger något om på vilken filosofisk våglängd vi rör oss idag.
Och förmodligen är detta jämförbart med vad som sker i sociala medier. Om jag skriver om hotet mot planeten, eller kränkningarna mot opinionsbildare får jag kanske 3 gilla på facebook. Berättar jag istället vad jag ska äta till middag, eller lägger ut en bild på min hund, då gillas jag av massor.

Undrar just vad det är som gör att människor vill vara så ytliga? I dag hade jag ett samtal med en kille från en av våra medlemsorganisationer. Han vara ute efter pengar. Jag förklarade folkbildningens grund. Att det inte handlar om snabb behovstillfredsställelse, utan långsiktigt samhällsbygge. Han förstod vad jag menade, men hade gärna sett att det gällt andra än just dem.

Var har det gemensamma ansvaret för nu- och framtid gömts? Jag vill så gärna hitta det, så att vi - unga och gamla- kan ha och få bra liv.
I alla tider har det funnits agitatorer som brunnit för sin sak. Och sin sak har oftast varit i en solidarisk anda.
De/vi finns fortfarande, men vi lever en tynande tillvaro i en tid när t.o.m. föreningslivet spelar ut oss som marknadsbrickor.
Men vi ligger under ytan och väntar på att ni vill ha oss igen. Och de som väntar i flexibel vila blir fler för var dag. Vi kommer inte att svika när marknadskrafterna börjar se er som ointressanta. Vi finns nämligen här av rakt motsatta skäl!

Syftet räknas

Igår var jag på Sveroks (Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund) distriktsårsmöte. En härlig samling människor som alla brinner intensivt för sin hobby.
Allra mest intryck gjorde dock en presentation från Projekt Gaia. De gör olika spel-aktiviteter, och allt eventuellt överskott de får in går till miljöändamål. Så vackert och ideologiskt!

Jag tänker på hur det var förr. Då var i stort sett allt inom folkbildningen till för att förändra den egena situation och samhället. Då var det fattigdom och svält som skulle bekämpas, och naturligtvis inflytande över det egna samhället. Då var också strukturerna väldigt synliga. Patronen som ägde bruket bodde i största huset på orten. Jag minns att Rönnskärsverkens VD hade privatchaufför, och en stor svart företagsbil. Ekipaget gled genom gatorna i Skelleftehamn, som för att visa sin storhet.
Men alla visste hur dirren såg ut och vart han bodde!

Idag är makten betydligt mer komplex och därmed svårare att få syn på. Politiker som är inblandade i multinationella företags styrelser, eller/och äger aktier som genom varje spadtag förändrar världen.
Jag läste att 70% inte känner sig representerade i den representativa demokratin! Men då har väl något gått riktigt snett.
Vart tog bildningsidealen vägen? För det är ju vi själva som avgör om vi vill lära oss något för att sedan kunna påverka.

Jag gillar givetvis de trygghetssystem som finns i dagens Sverige. Men ibland kan det kännas som om människor blir institutionaliserade av samma system. Man håller sig inom de uppsatta ramarna, och den gamla folkbildningstanken att det är vi tillsammans som omförhandlar ramarna verkar ha vyssats undan. Väldigt många har åsikter i frågor, men alltför få anser att de kan, eller orkar, påverka.
Nog är det väl dags att träffas i studiecirklar för att granska det egna systemet och börja samtala om framtiden!

Det förvånar mig också med vilken lätthet beslut kan fattas av styrelser och företagsledningar. Jag är nog inte ensam om att ha sett styrelsemedlemmar sitta och sova under samtalen, för att sedan kvickna till för att säga ja eller nej.
De är med om att fatta beslut om förändringar av organisationer, utan att ha ägnat en tanke åt vad det leder till.
Jag för mig del anser att resultatet är det som i första hand måste beaktas. Att man skapar scenarior som pekar ut olika tänkta konsekvenser av beslut. För det är väl ett klokt långsiktigt resultat man eftersträvar?! Dessutom kan analysen av problemen fördjupas. Och vi ser ju också att många beslut leder till att problemen kvarstår och i vissa fall förvärras. Om man lagar det som inte är trasigt (istället för rätt saker) vad  blir då det långsiktiga utfallet?

För min del fortsätter jag nu att, på fritiden, studera det område jag just nu tror kan göra väldigt mycket nytta i samhället. De handlar om just scenarioplanering, tjänande ledarskap och välkomnande organisationer. Jag vill bidra till att organisationer kan börja se sin egen framtid tydligare, och att de som ska bygga detta (medarbetare och ledare) gör det i en anda som fullt ut stöttar mot målet.
Alldeles snart är jag beredd att lägga ut dessa tjänster till allmänheten. Det kommer förstås att ske, i första hand, på vår hemsida.
Trevlig söndag!

Näthatet en skam för demokratin och för människan

Igår såg jag Uppdrag granskning om det hat som opinionsbildare (modiga människor), och då företrädesvis kvinnor, får ta emot.
Jag vet knappt var jag ska börja tänka i denna fråga. Det är ju människor det handlar om! Inte en flock djur som drivs, till största del av sin reptilhjärna!!
Vad är det som har hänt och vart är vi på väg?

I programmet fick vi se hur kvinnor hotas med allehanda förskräckligheter för att de har åsikter. I morse fortsatte samtalet på P1. Det visar sig att det som skapar mest provokation är att säga nåt om Sverigedemokraterna, att ha positiva åsikter om invandring och att prata klimatförändringar. Kvinnan som satt i studion sa att ; många män blir riktigt förbannade när man skriver nåt om att hushålla med resurser. De vill fortsätta som vanligt!
Och istället för att ge sig in i samtalet tar de tydligen till hot!! Men vad i hela friden är detta? Jag kan liksom inte greppa det!!

Vi lever på ett jordklot, och det kräver att vi tillsammans funderar ut hur vi ska klara detta på bästa möjliga sätt. Till oss kommer människor från andra länder. De har ofta genomlevt krig, som i botten kommer ur kamp om resurser.
Egentligen är det jämförbart med om vi levde en familj på en liten begränsad tomt, och behövde planera och arbeta för att få resurserna att räcka till. Tänkt dig att familjen måste klara sig på det trädgården ger (mini jordklot). Någon uppmärksam person ser att det sätt vi hanterar situationen på är ohållbar, och säger dessutom det. Syftet, med att säga det, är att försöka hitta långsiktiga lösningar för alla.
Om man i det faller lyfter frågan, och istället för ett samtal om hur vi ska nå framgång, får hot om våldtäkt för att man pratar om det. Hur länge skulle den gården klara sig?
Och precis  likadant är det i större skala (hela planeten).

Vi bor på en himlakropp som rusar fram genom rymden. Denna ytbeväxta sten ska försörja oss, och här ska vi leva tillsammans. Ingen har mer eller mindre rätt att leva här.
Därför blir jag helt förvirrad av att så många blir alltmer navelskådande och inte verkar se helheterna. Vi måste nog ständigt fundera över resultatet av det vi gör och tycker, för tydligen håller det på att dra iväg alldeles åt skogen.

Vad får det för konsekvenser att jag uppfostrar mina barn som jag gör? Vad blir resultatet av att jag agerar (eller inte) som jag gör på jobbet? Vad ger det för framtid att jag inte säger ifrån (eller gör det)?
Jag skulle kunna fortsätta länge!¨
Om vi ska navelskåda borde vi verkligen granska oss själva i alla lägen. Egoism i alla former sprider en ruttnande stank av en framtid i förfall.
Jag börjar med mig själv!