Tänk om vi skulle starta ett nytt parti, ett tivoli eller en firma specialiserad på att göra människor glada och lyckliga. "Det skulle då aldrig gå här", skulle många säga!
Och visst är det så att det mesta förblir oförverkligat, eftersom vi redan på förhand bestämt att det inte ska gå!
Nu vet vi ju att det mesta är ogjort och att nya lysande företag och projekt ofta sprungit ur engagerade människors bild av att skapa. När en person med den drivkraften möter någon som uppmuntrar, stimulerar och är generös, kan det ske mycket stora språng.
Från gruppsykologiska studier lär vi att det finns så många olika angrepps- eller försvarssätt som hindrar utveckling. Prestige, dåligt självförtroende (känna sig hotad) och statustänk är några sådana faktorer.
Ingen organisation kan ju utvecklas om tankekulturen går ut på att det exempelvis är viktigare att "rätt person" har idén än vad den innehåller.
Inom idrottspsykologin pratar man om vinnarkultur (och förlorarkultur).
Kultur betyder odling, och innebär att vi själva odlar det som kan resultera i vinst eller förlust. Det handlar om det gemensamma sättet att tänka i organisationen, om kollektivt självföretroende baserat på yrkesstolthet och arbetsglädje.
Det är alltså inget man kan beordra, utan handlar om en odling i mycket gynsam mylla.
Det som vinnarkulturer präglas av sägs bl.a. vara:
Barriärbrytande mål
Visionärt tänkande
Kollektivt självförtroende
Hög mental höjd
Låg prestationsångest (och)
Positiv tankekultur
Sen krävs ju givetvis system som utgör kontroll utan att kontrollera!
Ett lag eller en organisation med dåligt självförtroende utmärks bl.a. av att man gör saker rätt istället för att göra rätt saker. Kulturen präglas av "det här klarar vi aldrig".
Många människor känner trygghet i; "jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får". Och det innebär att många konstiga kulturer kan upprätthållas trots att ingen säger sig vilja ha den.
En kultur är ju dessutom både självförstärkande och självbeskyddande. Den belönar och straffar beroende på om du håller dig inom kulturens ramar eller försöker bryta mot dem.
Så mycket av framgång eller tillbakagång får vi nog tillskriva oss själva. Ett stort hinder för förändringar av kultur är att människor tillåts ta sakkritik som personkritik. På en sådan tolkningsarena kommer det aldrig att gå att ändra förlust till vinst!
Det här är en liten del av vad jag funderar på just nu. Jag har precis utvecklat en utbildning för organisationer och företag. Det handlar om att utgå från sin faktiska kultur på organisations-, grupp-, och individnivå. Att hitta konkreta sätt att definiera och fokusera på "rätt saker".
Jag har arbetat med detta under många år i Ådalen. och känner nu att det är dags att erbjuda tjänsterna till Skellefteå med omnejd. För det handlar verkligen inte endast om att organisationerna ska bli kvantitativt rika. Det handlar om hur människor mår under alla dessa år de spenderar på jobbet. Och då blir samma fråga som är viktigt för att ett företag ska kunna utvecklas, en genuin folkbildningsfråga.
onsdag 26 september 2012
fredag 14 september 2012
En folkbildare att minnas
Idag samlas nära vänner för att minnas och hedra en varm och älskad människa.
Som vår kollega tog vi dig som självklar, och för alltid levande. Precis så som vi gör med alla människor och med oss själva.
Engagerad i hur alla som ville skulle få tillgång till Studiefrämjandets resurser, gav du oss gigantiska delar av ditt liv! Du kunde ringa tidigt på morgonen för att dela en idé, eller för att kolla att vi verkligen var på samma spår. Det kom tydligt för mig att det var mer än ett arbete för dig.
För mig är det viktiga att det arbete, som vi ger så mycket av våra levande liv, verkligen känns meningsfullt och utvecklande. Den tanken förverkligade du!
Men det var alltid arbete vi pratade.
Kanske levde du ditt privata liv lika entusiastiskt. Gjorde allt för din fru, dina barn och barnbarn. Levde med naturen i nutiden.
Egentligen kan vi inte sörja ditt utträde. För vi vet ju inte vad du hann få med dig. Kanske var närheten, kärleken och omtanken så stor hos dig att du egentligen levde mer än vad vi någonsin kommer att göra. Jag vet faktiskt inte. Vi hann bara vara arbetskamrater för ett ögonblick.
Men jag vet att våra liv alldeles för ofta räknas i år, och det ger knappast en sann bild av hur mycket vi levt.
Om jag kan vill jag med mina ord släppa dig fri! I tid och rum och i allas hjärtan!
Jag kramar minnet!
Som vår kollega tog vi dig som självklar, och för alltid levande. Precis så som vi gör med alla människor och med oss själva.
Engagerad i hur alla som ville skulle få tillgång till Studiefrämjandets resurser, gav du oss gigantiska delar av ditt liv! Du kunde ringa tidigt på morgonen för att dela en idé, eller för att kolla att vi verkligen var på samma spår. Det kom tydligt för mig att det var mer än ett arbete för dig.
För mig är det viktiga att det arbete, som vi ger så mycket av våra levande liv, verkligen känns meningsfullt och utvecklande. Den tanken förverkligade du!
Men det var alltid arbete vi pratade.
Kanske levde du ditt privata liv lika entusiastiskt. Gjorde allt för din fru, dina barn och barnbarn. Levde med naturen i nutiden.
Egentligen kan vi inte sörja ditt utträde. För vi vet ju inte vad du hann få med dig. Kanske var närheten, kärleken och omtanken så stor hos dig att du egentligen levde mer än vad vi någonsin kommer att göra. Jag vet faktiskt inte. Vi hann bara vara arbetskamrater för ett ögonblick.
Men jag vet att våra liv alldeles för ofta räknas i år, och det ger knappast en sann bild av hur mycket vi levt.
Om jag kan vill jag med mina ord släppa dig fri! I tid och rum och i allas hjärtan!
Jag kramar minnet!
måndag 10 september 2012
Några tips så här i skördetider
Nog är det lite vemodigt att plocka ihop ute i trädgården. Samtidigt som det är roligt att ta hand om det man vårdat.
I helgen rev jag ner alla tomat-, gurk-, chili- och paprikaplantor ur växthuset. Och korgarna fylldes av grönsaker i olika mognadsstadier. Jag sände en tacksam tanke till solen och regnvattnet som gjort det möjligt att skörda nyttig mat. För egentligen krävs ju ganska lite!
När bänkarna var tömda tog jag skottkärran bort till varmkomposten. Där omvandlas våra matrester till bra gödning och jord, och jag blir alltid lika glad över resultatet.
Jag tog bort jordfiltren och lyfte på lådorna. Komposten var i perfekt skick!
Mängder av maskar höll till i klumpar av det som varit själkar och blast, kärnor och skal.
Kärran fylldes med den jorddoftande härligheten, och sen ner till växthuset igen. Där laddades bänkarna med ny näring av gammal mat. Så får det nu stå till våren. Då kommer en omgång till att fyllas på. Och så har vi slutit cykeln!
Skördandet gick sen över till kryddorna. Salt, persilja, fransk dragon, chili och lökblast mixades. Därefter ströddes allt ut i en ugnsform för torkning på 30 grader. Efter några timmar mixade jag igen och fick en suverän örtkrydda. Jag testade den både i grytan och som salladsdressing och jag är mer än nöjd!
Gjorde sedan likadant med socker och mynta. Nu står det ljusgröna resultatet i en glasburk på hyllan. Kanske kommer det att blandas med blåbär och jordgubbar i vinter.
Många marinader och inläggningar har det också blivit. Inlagd svamp, gurka och paprika står i gemensam burkparad med marinerade och picklade rotsaker. Även syrningarna är klara. Skönt med bra mat i vinter. Jag vill verkligen inte köpa sådant som fraktats runt halva jordklotet och mognat i mörka lastrum!
Om du inte har egen trädgård kan du ju köpa ekologiska grönsaker nu. Om du exempelvis syrar dem kommer de att innehålla ännu mer vitaminer och andra nyttigheter, än vad de gjorde som råa.
Ett gigantiskt steg i att påverka din hälsa är givetvis att se över vad du äter och dricker. Det är ju bara tre saker vi behöver för att leva, och det är mat, vatten och luft. Så givetvis är det otroligt viktigt vad det håller för kvalitet.
Och så till sist en annan aspekt av att fixa bra mat. Genom att vi lagar all mat hemma, tar hand om råvaror när de är som bäst o.s.v. har vi räknat ut att vi (2 personer) sparar 35.000:-/år. Och då är det lågt räknat. Häftigt va?!
I helgen rev jag ner alla tomat-, gurk-, chili- och paprikaplantor ur växthuset. Och korgarna fylldes av grönsaker i olika mognadsstadier. Jag sände en tacksam tanke till solen och regnvattnet som gjort det möjligt att skörda nyttig mat. För egentligen krävs ju ganska lite!
När bänkarna var tömda tog jag skottkärran bort till varmkomposten. Där omvandlas våra matrester till bra gödning och jord, och jag blir alltid lika glad över resultatet.
Jag tog bort jordfiltren och lyfte på lådorna. Komposten var i perfekt skick!
Mängder av maskar höll till i klumpar av det som varit själkar och blast, kärnor och skal.
Kärran fylldes med den jorddoftande härligheten, och sen ner till växthuset igen. Där laddades bänkarna med ny näring av gammal mat. Så får det nu stå till våren. Då kommer en omgång till att fyllas på. Och så har vi slutit cykeln!
Skördandet gick sen över till kryddorna. Salt, persilja, fransk dragon, chili och lökblast mixades. Därefter ströddes allt ut i en ugnsform för torkning på 30 grader. Efter några timmar mixade jag igen och fick en suverän örtkrydda. Jag testade den både i grytan och som salladsdressing och jag är mer än nöjd!
Gjorde sedan likadant med socker och mynta. Nu står det ljusgröna resultatet i en glasburk på hyllan. Kanske kommer det att blandas med blåbär och jordgubbar i vinter.
Många marinader och inläggningar har det också blivit. Inlagd svamp, gurka och paprika står i gemensam burkparad med marinerade och picklade rotsaker. Även syrningarna är klara. Skönt med bra mat i vinter. Jag vill verkligen inte köpa sådant som fraktats runt halva jordklotet och mognat i mörka lastrum!
Om du inte har egen trädgård kan du ju köpa ekologiska grönsaker nu. Om du exempelvis syrar dem kommer de att innehålla ännu mer vitaminer och andra nyttigheter, än vad de gjorde som råa.
Ett gigantiskt steg i att påverka din hälsa är givetvis att se över vad du äter och dricker. Det är ju bara tre saker vi behöver för att leva, och det är mat, vatten och luft. Så givetvis är det otroligt viktigt vad det håller för kvalitet.
Och så till sist en annan aspekt av att fixa bra mat. Genom att vi lagar all mat hemma, tar hand om råvaror när de är som bäst o.s.v. har vi räknat ut att vi (2 personer) sparar 35.000:-/år. Och då är det lågt räknat. Häftigt va?!
tisdag 4 september 2012
Är konflikter bra?
Så var vi då ordentligt igång efter semestern. Det tar liksom en stund innan man känner att vardagen lunkar på. Riktigt kul att träffa alla kreativa arbetskamrater. Så mycket kunskap och kompetens finns samlad här, även om vissa delar inte helt förlösts.
Tillsammans skulle vi kunna genomföra storverk. Om vi exempelvis skulle skriva en kokbok tillsammans, så skulle den kunna bli den bästa som någonsin gjorts! Med våra skiftande bakgrunder och intressen skulle den samlade kunskapen kunna tilltala alla målgrupper och intresseinriktningar.
Och så är det givetvis med allt vi gör. Hur bidrar då jag (och alla andra) till att lyfta bort alla osynliga glastak och släppa skapandet fritt och låta alla äga sin egen framgång?
Utgångsläget måste kanske vara var och ens människo- och samhällssyn. Vem är det som ska driva företags, människors och världens utveckling? Är det vissa utvalda (jesuskomplexet) som med sin enorma mångsidighet och kompetens ska utföra mirakel? Eller är det vi tillsammans som kommer att använda våra starka sidor samtidigt som vi förbättrar de svaga?
I grunden är detta den kanske viktigaste demokratifrågan. Hur gör vi för att med alla vår förmåga ge människor behörighet att delta fullt ut?
Om det har jag, för övrigt, skrivit ett par projektansökningar. För jag tror att en av de största bristerna i vår lättjefulla demokrati är människors känsla av att vara viktiga, behövda, kompetenta och behöriga.
Ett exempel på någon slags mindervärdeskomplex är hur vi i Sverige räds konflikter. Vi ser det som något som ska undvikas eftersom det är obehagligt. Stora, framgångsrika ledare har en annan åsikt. I ledarskapslitteraturen kan man läsa hur de allra flesta menar att det är i konfliktsituationer som det nya växer fram. Om alla tycker lika händer nämligen väldigt lite.
Konflikter kan ruska om mig och få in mina tankar på nya spår. Det händer sällan om allt jag säger eller gör bara accepteras. Jag ska ge er ett exempel på hur jag menar:
Låt oss säga att jag under tre dagar arbetat med en grupp på 150 personer. Jag har stått på en scen och föreläst, och därför sett vart alla sitter (också ett spännande drag att vi oftast väljer samma platser).
Då jag avslutar dag tre kommer en äldre man fram till mig. Han tackar för trevliga dagar, men säger också: "det har nog varit bra det här, men du pratar för tyst! Jag har faktiskt inte hört vad du har sagt!!".
Nu kan jag välja två strategier. Antingen sätter jag händerna i sidorna och säger: "men du har ju suttit längst bak! Varför har du inte flyttat längre fram om du inte hört vad jag sagt? Eller varför har du inte sagt nåt tidigare?".
Det jag gör är att skjuta över hela problemet på honom. Jag går därifrån och känner mig som en vinnare (ha, jag vann lätt över honom) och tänker att det finns ju dumskallar!
Eller också backar jag (mentalt) två steg. När han är klar säger jag: "tack så mycket för att du berättade det för mig! Det ska jag verkligen tänka på nästa gång jag står inför en så stor grupp!
Därefter funderar jag lite på om han kan ha rätt. För om det är så kommer det att betyda mycket för min utveckling som föreläsare. Ingen kommer nämligen att tycka att det är kul att lyssna om de knappt hör mig.
Jag fattar nu ett beslut om hur jag ska göra, men en sak är säker; både mannen och jag blev vinnare!
Han vinner därför han märker att man kan framföra kritik i syfte att bidra till någons utveckling. Och han blir inte sågad rakt av p.g.a. hur han framförde kritiken, vilket egentligen bara är ett svepskäl för att slippa lyssna.
Jag är vinnare därför att jag klarade att att lyssna på vad han sa och utifrån det förstå mitt eget bästa.
Om sen resultatet blir att jag kastar bort kritiken därför att jag känner att den inte stämmer, eller ändrar mitt sätt är egentligen oväsentligt. Det viktigaste är att jag hittat ett sätt att hantera kritik, och t.o.m. utvecklas av den.
Ovanstående situation går att använda överallt i livet. Men om det utspelas i en familj eller arbetsgrupp kan resultatet av att jag väljer tillvägagångssätt ett, leda till en djup och långvarig konflikt. Det andra sättet lär oss att utvecklas.
Tillsammans skulle vi kunna genomföra storverk. Om vi exempelvis skulle skriva en kokbok tillsammans, så skulle den kunna bli den bästa som någonsin gjorts! Med våra skiftande bakgrunder och intressen skulle den samlade kunskapen kunna tilltala alla målgrupper och intresseinriktningar.
Och så är det givetvis med allt vi gör. Hur bidrar då jag (och alla andra) till att lyfta bort alla osynliga glastak och släppa skapandet fritt och låta alla äga sin egen framgång?
Utgångsläget måste kanske vara var och ens människo- och samhällssyn. Vem är det som ska driva företags, människors och världens utveckling? Är det vissa utvalda (jesuskomplexet) som med sin enorma mångsidighet och kompetens ska utföra mirakel? Eller är det vi tillsammans som kommer att använda våra starka sidor samtidigt som vi förbättrar de svaga?
I grunden är detta den kanske viktigaste demokratifrågan. Hur gör vi för att med alla vår förmåga ge människor behörighet att delta fullt ut?
Om det har jag, för övrigt, skrivit ett par projektansökningar. För jag tror att en av de största bristerna i vår lättjefulla demokrati är människors känsla av att vara viktiga, behövda, kompetenta och behöriga.
Ett exempel på någon slags mindervärdeskomplex är hur vi i Sverige räds konflikter. Vi ser det som något som ska undvikas eftersom det är obehagligt. Stora, framgångsrika ledare har en annan åsikt. I ledarskapslitteraturen kan man läsa hur de allra flesta menar att det är i konfliktsituationer som det nya växer fram. Om alla tycker lika händer nämligen väldigt lite.
Konflikter kan ruska om mig och få in mina tankar på nya spår. Det händer sällan om allt jag säger eller gör bara accepteras. Jag ska ge er ett exempel på hur jag menar:
Låt oss säga att jag under tre dagar arbetat med en grupp på 150 personer. Jag har stått på en scen och föreläst, och därför sett vart alla sitter (också ett spännande drag att vi oftast väljer samma platser).
Då jag avslutar dag tre kommer en äldre man fram till mig. Han tackar för trevliga dagar, men säger också: "det har nog varit bra det här, men du pratar för tyst! Jag har faktiskt inte hört vad du har sagt!!".
Nu kan jag välja två strategier. Antingen sätter jag händerna i sidorna och säger: "men du har ju suttit längst bak! Varför har du inte flyttat längre fram om du inte hört vad jag sagt? Eller varför har du inte sagt nåt tidigare?".
Det jag gör är att skjuta över hela problemet på honom. Jag går därifrån och känner mig som en vinnare (ha, jag vann lätt över honom) och tänker att det finns ju dumskallar!
Eller också backar jag (mentalt) två steg. När han är klar säger jag: "tack så mycket för att du berättade det för mig! Det ska jag verkligen tänka på nästa gång jag står inför en så stor grupp!
Därefter funderar jag lite på om han kan ha rätt. För om det är så kommer det att betyda mycket för min utveckling som föreläsare. Ingen kommer nämligen att tycka att det är kul att lyssna om de knappt hör mig.
Jag fattar nu ett beslut om hur jag ska göra, men en sak är säker; både mannen och jag blev vinnare!
Han vinner därför han märker att man kan framföra kritik i syfte att bidra till någons utveckling. Och han blir inte sågad rakt av p.g.a. hur han framförde kritiken, vilket egentligen bara är ett svepskäl för att slippa lyssna.
Jag är vinnare därför att jag klarade att att lyssna på vad han sa och utifrån det förstå mitt eget bästa.
Om sen resultatet blir att jag kastar bort kritiken därför att jag känner att den inte stämmer, eller ändrar mitt sätt är egentligen oväsentligt. Det viktigaste är att jag hittat ett sätt att hantera kritik, och t.o.m. utvecklas av den.
Ovanstående situation går att använda överallt i livet. Men om det utspelas i en familj eller arbetsgrupp kan resultatet av att jag väljer tillvägagångssätt ett, leda till en djup och långvarig konflikt. Det andra sättet lär oss att utvecklas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)