Insatser för framtiden

Himlen är gråsvart men med strimmor av sol. Emellanåt knackar snöregnet, på mitt kontorsfönster, i ett försök att få uppmärksamheten.
Jag är oftast ensam på jobbet på morgnarna. Här är tyst, förutom svaga morranden från kaffemaskin och kopieringsapparat. Det ligger en beredskap i luften, en avvaktan på att rummen ska fyllas av sorl, och korsande tankar.
Det är lätt att tänka på morgonen.

Nu börjar det hända saker! En efter en kommer mina kollegor in. Någon uppfostrar sin hund, samtidigt som samtalen kommer igång. Lokalerna fylls av ljud! Det är förmiddag.

Här sitter jag nu och funderar på hur otroligt mycket omställningsarbete som pågår utan att det får någon uppmärksamhet  media.
Här om kvällen kom en granne över och berättade om de fiskevårdsprojekt han deltar i. I föreningen köper de upp fiskerätter, så att laxen ska beredas möjlighet att överleva.
Deras engagemang är starkt, och jag vet att alla barnen i familjen också är intresserade av fiskefrågor.
Då vi skulle avsluta kvällen sa han att det vore härligt att kunna gå ner i arbetstid på ordinarier jobbet, och få arbeta en del av tiden med miljöfrågor.

Jag mötte också en gammal vän på stan. Det visade sig att han är intresserad av att bidra till en hållbar utveckling av samhället. Han hade t.o.m. engagerat sig politiskt i frågan.

Så överallt spirar det av längtan efter att leva närmare det naturliga, och i ett enklare samhälle, med färre steg mellan arbete och resultat. För ovanstående exempel är bara till för att illustrera det jag möter överallt. En tro på att oljetopp och finanskriser kan leda till något bättre.   



Splittring ger makt

Om man tar en kartong med 1000 puzzelbitar, ger den till en människa, och ber den lägga puzzlet kommer den antagligen att lyckas så småningom.
Det går att underlätta arbetet betydligt, genom att låta locket, med den illustrativa bilden av resultatet, följa med. Nu går det att låta sig ledas av hur färger, figurer och former kan passa in i det större sammanhanget. Jag tittar efter vilka bitar som kan vara de som bildar himlen på lockets bild.
Om jag istället skulle dela puzzelbitarna i ännu mindre delar, gruppera fragmenten i 900 högar, där varje hög faktiskt kan visa en liten del av bilden, och sedan be dig uttala dig om bilden på lådans lock, vad händer då? Inte riktigt lika enkelt va?

Det jag vill beskriva är hur forskning och politik slår sönder beskrivningen av världen i små, små bilder.
Utifrån varje liten bild, är det omöjligt att skapa sig en uppfattning om helheten. Givetvis kan vi gissa, men säkra kan vi inte vara.

Idag på fikat pratade vi demokrati. Och vi var alla överens om att det är omöjligt att kalla det system vi omfattas av för folkstyre.
Att kapitalismen vill hålla oss i okunnighet genom att fragmentera beskrivningen av tillvaron, är inte så konstigt. Hur skulle vi annars förvandlas till konsumerande, icke ifrågasättande låne- och tidsslavar?
Om någon på allvar gav oss en helhetbild av vilka konsekvenser tillverkningen av, låt oss säga, mobiltelefoner innefattade, skulle vi köpa dem då?

Men att vårt politiska system beter sig likadant borde framkalla hysteriska vågor av misstroendeförklaringar, och åtskilliga studiecirklar i politiskt systemförändringsarbete.
Varför sker då inte det? Kanske för att högarna med informationsbitar är så små, att det inte ens går att greppa vart man ska börja.
Men att nå insikten om att bitarna i puzzellådan både pulvriseras och spridits kan ge kraft också. För när vi väl börjar lägga ihop dem, kan vi hitta nya intressant mönster, som blir vackrare än de som fanns i orginalet.

Så ge inte upp inför den pulvriserade världsbilden! Börja istället föra samman bitarna, och kanske kommer till och med namnet på det nutida samstyret av vårt samhälle att stå där!

Sagan om när tiden ändrades

Hon vaknade med ett ryck av att vinden tog tag i gardinen, och lät den släpa, långsamt över hennes ansikte. Från det öppna fönstret pytsades ljuv luft in. Hon förstod att det  skulle vara gott att stiga ur sängen. Alla sinnen berättade att nu var det en solljus.

Ute var luften klar och hög. Hennes fötter rörde sig i det våta gräset, hon kände nattens kvardröjande andedräkt. Vid källan drack hon långsamt av vattnet hon tagit upp förra gången hon var här. Hon tyckte om att låta den transparanta livgivaren ta del av solens låga strålar.

Sittande på en doftande, mossbeklädd kulle, funderade hon över berättelsen hon lyssnat på under regnljuset. Det vara kära Linsta som hade pratat. Själv hade hon fortfarande svårt att riktigt kunna föreställa sig hur livet varit då "tiden" mättes. 

När hela vänskapsgruppen slagit sig ner hade Linsta tagit till orda. "Jag ska berätta om tiden", hade hon sagt.

- När min mor var mognande, mättes allting i något som kallades tid. År, månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder var några av orden som användes.

När människorna sovit klart, kallades det morgon och det som fanns framför var dag med ett namn som Måndag eller Onsdag.

På den tiden åt människorna inte när de var hungriga, utan på vissa "tider". Allt gjordes på vissa tider.

När "tiden" var indelad i tillräckligt många fack, kunde man köpa den av människorna. På den köpta tiden, som kallades jobb gjorde man mat, bränsle och en massa andra saker i stora "fabriker". Fabrikerna var enorma byggnader som spydde ut gifter, och förstörde luften och jorden. Människornas tid på fabrikerna ersattes med pengar.

Då vissa människor samlade på pengar, ville de göra allt för att de som jobbade skulle bli ofria. Med något som kallades reklam, fick de nästan alla att låna pengar för att köpa saker ingen egentligen behövde. Så kunde man vara ofri i flera år framåt, bara för att betala för maten och bostaden.

Människorna började bli allt olyckligare. De som var mogna kallades för gamla, och jämfördes med utslitna, otjänliga träskålar. De som var mognande kallades unga, och de hölls utanför jobb, så att de skulle ägna all kraft åt att förstå hur viktigt det var att komma in till jobbet.

Så kom nya vindar över världen. Så mycket var förstört och behövde människans kärlek för att helas. Tillsammans kom vänskapsgrupperna överens om att odla sin mat, och att bli fria från dem som samlade pengar.

I en av grupperna föreslog man att ta bort mätningen av tiden. Om det inte gick att dela livet i bitar, skulle det inte heller gå att köpa den. Det här hade varit Linstas grupp.

Någon hade nu frågat Linsta om det verkligen kunde ha varit så här i världen. Linsta hade tittat finurligt på alla, och svarat att ingen riktigt visste vad som hade varit "igår".

Hon reste sig från mossan, som nu värmts upp av hennes kropp. Med långsamma steg styrde hon mot bärbuskarna. Medan hon fyllde magen med de färska, underbara bären ägnade hon en sista tanke åt "igår". Vilken lycka att hon inte funnits ännu i den värld där människorna mätte alltet i tid!

Mer kunde hon inte tänka om detta då hon inte kunde formulera tankarna kring "länge sedan", eller "år".

Den här lilla berättelsen är ett sätt att visa att mycket av det vi känner till är skapat av människan. Det innebär också att vi kan ändra på nästan vad som helst. Fundera lite över det!

  

 

Solen på några sätt

Solen, vilken fantastisk stjärna! Just nu tinar hon våra frusna rötter, och återför livskraften till Norden. Och som vi längtat! Snart är det tid att sparka av sig de täta vinterskorna, och låta bara fötterna få kontakt med jorden och gräset. Jag längtar efter dofterna från sommarmorgnar. Dagg, pollen, jord, rosor, frukt - ja, ni vet!

Nu hinner man med att ta ta tillvara ljuset mer. Många klagar på sommartiden (klockan), men jag tycker om när aftonens ljus varar längre. Någon liten promenad, eller bara en stunds drömmande ute på trappan.

På radion hörde jag att framtidens batterier kanske kommer att vara gjorda av trä. Nu har forskarna börjat få luft under vingarna i frågan. Och skulle de hitta lösningar skulle det innebära att bl.a. solenergi skulle gå att lagra på ett miljövänligt, billigt och organiskt sätt. Lyssna själv på dagens vetenskapsnyheter.

För några år sedan fick jag höra om de svarta jordarna i Amazonas. Forskarna förundrades över hur människorna lyckats förvandla näringsfattig mark till odlingsbomber, och detta ett par tusen år före Kristus.

Nu visar det sig att de tillverkat träkol i "milor". Materialet har sedan blandats med urin, gödsel och malda ben, och tillförts jorden.

De svarta jordlagren är runt en meter djupa, och om vi skulle bre ut dess areal över Sverige, skulle de täcka några % av ytan. De pekar på att metoden används under lång tid.

Just nu arbetar massor med forskare med att titta på detta, och vetenskapliga rapporter produceras på löpande band.

När man tidigare talat om att vi kanske ska pumpa ner koldioxid i marken, en ganska dyr och osäker metod, talar man nu om att med biokol förbättra jordar, binda koldioxid i tusentals år, gynna microorganismer och göra jorden mer lättarbetad.

Det låter ju väldigt spännande!



Naturen tar oss på resa

Den tidiga våren består verkligen av olika nyanser av grått och brunt. Därför blir det en så stark verkan av varje lite krokus eller snödroppe som tittar upp. Blicken dras till den lilla sköra, och vilar gärna en stund i dess harmoni. Igår hade vi +10 grader här, och trots dis och lätt regn kändes det som en underbar föraning av lätta tider.

Hemma på köksbänken reser sig sturska gurkplantor och mer ödmjuka lökskott. De bada i solljuset, och fäller in bladen en aning, för att vila på natten.

I den tidiga morgonen tog jag en promenad genom stan. Fågelsången kunde ibland urskiljas ur luckor i trafikbruset. Människorna ser glada ut nu. Och många promenera i den ymniga solen.

Nu väntar snart en helg med gummistövlar och fika på trappan. Önskar alla människor samma lycka!



Lätt att leva!

Idag blir det ingen bild. När jag bloggar hemifrån kan jag göra hur jag vill. Men jobbdatorn tjuras. Lite synd bara då jag köpt en ny pelargon för att fira vårdagjämningen. Hade gärna delat med mig till dig!

Nu känns det verkligen som vår, på många sätt. Ute släpper snön sitt grepp och bildar ogenomskinliga rännilar kring stadens trottoarer. Isfläckarna är fortfarande oräknerliga, men i minskande bestånd för var dag.

Min sådd av kål och lök, som jag satte i lördags, har redan kommit upp. Måste ha varit utmärkt grobarhet på fröna.
Jag såg på någon vädersida att våren är minst två veckor tidigare i år. Bra, då kommer morötter, bönor m.m. som ska direktsås ut tidigare.

Det nya växthuset är på intågande. Fick precis veta att det levereras i morgon. Äntligen! Som jag saknat mina fina växthus från förra stället. Det kommer att pryda sin plats i det som allt mer förvandlas till en trädgård.
När vi flyttade in fanns bara en växt, förutom taigan, på tomten. Nu har vi fruktträd, odlingsland och perennarabatter. I sommar kommer jag att kunna dela vissa av växterna, så att mer av gräsmattan kan komma bort.

I morse kunde jag läsa om ett av mina favoritämnen i tidningen. Konsumtion. Min känsla har länge varit att människor börjar bli konsumtionströtta, något som handeln förnekat. Och det är klart, de jobbar, liksom ekonomer med att sprida rykten som blir självuppfyllande profetior. Så om man säger att alltfler handlar mer, så kommer alltfler att handla mer.
Men ett trendbrott har skett, även om det bara är en tendens för tillfället. Förra julen slog inte handeln  rekord. Och nu visar det sig att vi börjar bli konsumtionströtta trots att vi har pengar. Artikeln beskriver att samtidigt som vi handlar mindre från detaljhandeln, ökar försäljningen av champagne. Kanske är det så att om vi låter bli att köpa onödiga saker, och inte byter ut sådant som fungerar, kan vi istället unna oss champagne ibland (eller ett växthus).

Tidsperspektiv

Det äppelträd du inte köpte för tio år sedan, därför att det skulle ta alldeles för lång tid innan det gav äpplen, det bär idag frukt i någon annans trädgård! Dom här orden har följt mig under många år. Och givetvis gäller det mycket mer än fruktträd. Inom väldigt många brancher väljer man att inte genomföra nyttiga förändringar, med hänvisning till att resultatet ligger för långt fram i tiden. Och det är klart, en befolkning som vants dig vid kvartalsrapporternas världsbeskrivning har kanske inte längre förmågan att på allvar lyfta blicken. Det är alltför många faktorer som ska tas hänsyn till, innan det egna valen kan göras.

Inom folkbildningen får vi vara på tå för att inte hamna i den fällan. Omslutna av tryggheten att vi funnits hur länge som helst, är det försomnande lätt att luta sig tillbaka och förvalta.

Inom organisationspsykologin beskrivs processen ungefär så här; Företaget/organisationen startas av någon som brinner för saken. Den ensamme entreprenören arbetar oförtröttligt med att driva den lilla rörelsen.

Rörelsen har vuxit och nu behövs fler som hjälper till. Anställningar görs, men det är fortfarande ägaren som driver på.

Fortsatt växande har gjort det nödvändigt med delegering av uppgifter. Olika avdelningar skapas, som exempelvis produktion, administration och marknad. Chefer utses utifrån ledarkompetens (inte idékompetens).

Stagnation, rörelsen drivs av andra än de som startade upp. Den brinnande lågan för idén finns inte längre, och nu är det enbart förvaltning som gäller.

Två vägar avgör hur slutet blir. Antingen fortsätter man att förvalta, och går mot en långsam men säker död. Eller också tillåter man kärnan/idén att utvecklas och blomma igen, och har då stora möjligheter att börja cykeln på nytt.

Och nog har vi väl kunnat följa en och annan organisationer som dippat helt p.g.a. brist på ordenlig motor. Jag kan också se att delar av folkrörelserna finns i farozonen.

Så det är hög tid att lyfta visionerna och våga sätta frön, medvetna om att plantan dröjer.  

Till morfar

I går morse vaknade jag och kände mig riktigt risig. Med feber, som fick kroppen att darra, drack jag glupskt av vårt rena, kalla brunnsvatten.

När jag kommit någorlunda till sans fastnade min blick på citronträdet. Det såg olyckligt ut. Då jag tycker att det är läkande att arbeta med jord och växter, bestämde jag mig för att plantera om och sätta frön.

Sagt och gjort. Vitkål, broccoli, brysselkål och fyra löksorter fick starta sina sommarliv.

På aftonen kom jag att tänka på morfar. Han är död sedan länge, men har påverkat mig på ett sätt som jag kanske inte riktigt förstått tidigare. I min familj odlades inte mycket. Ett potatisland fanns där givetvis. Det hade ju alla! Men annars har vi varit sådana som hämtad ur naturen. Fisk, fågel, älg och bär. Ingen svamp däremot. Det ansågs vara ko-mat. 

Hemma hos morfar var det annorlunda. Han hade en liten stuga i Skelleftehamn, med en tomt på några hundra kvadrat. Men han hade verkligen gjort det mesta av den. Där växte äppelträd och hallon. Ett litet potatisland delade jord med morötter och jordgubbar.

På våren kunde man se allehanda lökväxter sträcka sig mot solen bredvid cykelskjulet. Och i regnvattentunnan fanns ofta grodor.

På våren stod också den lilla köksbänken översållad av plantor. Med öm hand vattnade och skötte han sina små vänner. Och när sommaren kom prunkade rabatten utanför köksfönstret av resultatet. Dahlior, Lejongap, astrar och andra skönheter fyllde hans lilla, eget valda värld av färg och doft. 

Min bror och jag satt ofta och drack saft i hammocken, medan morfar bar regnvatten, som han skördat i  stora tunnor, i sin tunga vattenkanna av plåt. Jag minns faktiskt aldrig att det var vinter hos morfar!

Morfar försökte aldrig få oss att bli intresserade av odling. Tvärtom så skötte han helst allt själv. Han arbete på arsenikverket på Rönnskär, stod antagligen i så stark kontrast till det han egentligen ville värna, så hans händer vill verkligen älska jorden och växterna.

Så här massor med år senare, inser jag hur viktigt det är vad man får med sig för intryck från barndomen. De mest traumatiska och jobbiga situationerna, kan balanseras av fina intryck. Och vad kan egentligen vara finare än att samarbeta med jorden, och skapa ännu fler vackra platser.

Och visst finns det med i mina tankar att våra barnbarn ska erbjudas bilder av djup, enkel glädje. För att skapa en trädgård ger så många fler skördar än man först kan tro. Se bara på hur jag nu sitter här och minns min morfar i vackra, levande bilder.

Och idag är både jag och mitt lilla citronträd kryare!

Permakultur

Jag ska odla permakultur i sommar! Egentligen bör man inte säga så, för permakultur är ett verktyg för att designa hela system, inte bara matodlingen. Men jag säger det ändå utifrån tolkningen perma - som i permanent, och kultur - som betyder odling. Och nog är det väl bättre att börja någonstans, än att fortsätta med det som kräver mer energi än vad det ger tillbaka, som våra system med konstgödsel och bekämpningsmedel.

Småningom ska jag berätta mer om hela permasystemet, men just nu får ni hålla tillgodo med min tolkning. Dessutom kan ni få vara med på utvärderingen i höst ;-).

Som det varit hittills har jag odlat monokulturer, kan man säga. Med det menar jag raka rader, av samma grödor. Ni vet potatisland, morotsrader, broccolikoloni o.s.v.
Jag har inte använt köpt gödning eller bekämpningsmedel. Gräsklipp och kompost har fått räcka.
Som så många andra, har jag rensat landen nitiskt. Snyggt ska det vara!

De problem som uppstått har varit att det lätt blivit för torrt eller för blött i jorden. Kålfjärilar har dessutom gärna perforerat allt från vitkål till ruccola. Sen vi flyttade till nuvarande torp, har vi dessutom en nordanvind som inte är att leka med.

Vårens första frön ståtar nu som små plantor i fönstren. Busktomat, paprika och chili. I helgen kommer fler frön att få jordkänning. Jag har beställt ekologiska fröer som ska få spira inne medan snön smälter undan ute.
Ett av mina mål detta år har varit att köpa ett växthus med säkerhetsglas. Och nu är det beställt och på väg! Det innebär att mina citroner, apelsiner och vaniljplantor kan få sträcka på sig i skyddad miljö. Men de kommer att få sällskap av en hel de ettåringar.

Grönsakslandet körde min man upp med jordfräs första året vi bodde här (2009). Det innebar att vi kunde förvandla en gammal gräsmatta till odlingsland, men också att vi förstörde mycket av microlivet i jorden. Så egentligen är det i år allt är återhämtat och nu kan odlas klokt.

I höstas förberedde jag landet genom att sätta levande vindskydd, i form av hallon, runt kanten. Ett antal buskar flyttades för att ge vindskydd och att de skulle dricka en del ur den ganska blöta jorden. I sommar kommer ett eller ett par körsbärsträd att göra dem sällskap.
Jag kommer inte att gräva om landet alls. Med en grep ska jorden luftas lite, och därefter sås frön och plantor sätts ut.
Då jag läst en del om nyttan av ogräs, kommer ingen rensning att begås. Med en bra trädgårdssax kommer det att hållas tuktat, men rötterna ska få hjälpa till att dra upp viktigt ämnen till plantorna.

De olika växterna kommer att sättas i samspel. Potatis med bönor, jordärtskockor med morötter, broccoli med tomatstickingar och lök o.s.v. På så sätt får jag en odling som blir svårare att angripa för skadegörare. Dessutom kommer varje växt att ha flera funktioner, som vindskydd, skuggning etc.

Efter att ha läst om Åkerfräken, något vi har gott om på gården, har jag blivit intresserad av vilken nytta ogräs gör. Det visar sig att rötterna från just Åkerfräken kan tränga sex meter ner i jorden. Därifrån luckrar de upp och syresätter jorden. Häftigt! Dessutom innehåller ovanjordsdelarna kiselsyra, mineraler och vitaminer. Så om jag klipper ner växten, och låter den ligga kvar som gödning, samtidigt som rötterna får vara kvar, gör det ju dubbel nytta.
Lägg också till att jag får en rensningsfri trädgård. Kanske den inte kommer att falla det moderna, estetiska trädgårdsögat i smaken.
Men inte bryr jag mig om det. Jag vill ha en doftande, humlerik trädgård med massor av nyttiga skördar.

Och som sagt, ni ska få veta resultatet!

P.S Bilden är inte från vår gård, men fin är den ;-).



Samtal med Oskar 3 år

"Du farmor, varför skräpar en del människor ner i naturen?"
Vi har precis kommit in efter en skön dag med korvgrillning, bus i snön och mycket ljus. Då det är lördag tycker Oskar att ett bra ställe att filosofera på, är nära godisskålen.
"Jaa du, svarar jag. Det undrar jag med. Vad tror du att det beror på?"
Han tuggar vidare på den chokladöverdragna kolan. Fundersamt tittar han ut genom fönstret en stund. Men till sist kommer svaret; "Kanske en del tror att dom rår om naturen. Kan det vara så tror du farmor?" "Nog kan det vara så, replikerar jag. Men Oskar, vem är det egentligen som rår om naturen då?"

Där kommer Larsan in, och för en stund förflyttas Oskars fokus. Han vill veta varför Larsan tar in ved, och om vi kommer att behöva elda mycket idag.
Helt plötsligt anser han att vi borde baka en kaka. Det är ju så roligt att baka. Sagt och gjort.

Då alla ingredienserna står färdiga på arbetsbänken skjuter Oskar fram en gammal stol för att nå upp. Vi resonerar om bästa sättet att knäcka ägg, varför man inte ska hälla äggvita i avloppet, och dessutom konstaterar han att mjöl, bakpulver och vanilj är ganska gott.
"Antingen är det ingen, eller också alla som rår om naturen, säger han plötsligt med stor självklarhet." Eftersom vi pratade om ämnet för en halvtimme sedan är jag med direkt.

"Kan nån bestämma allt?", vill han nu veta. "Jag tror inte att nån kan bestämma allt, men vi tillsammans kan bestämma det mesta", säger jag. Nu börjar samtalet bli så pass komplicerat att jag funderar på att avleda.

Men nu verkar den djupa, platonska stämningen släppa hos 3-åringen. Kanske är det sockret som verkar. Nu ger han mig två alternativ att välja på. Kurragömma eller måla med händerna.
Och dagen går vidare.

Men inte är det länge kvar innan han kommer att avkräva fler svar, och hålla mig delansvarig för vad som händer runt oss. Och jag ska peppa honom att vi kan påverka utvecklingen, och jag ska visa honom exempel på hur!

Tankeställare

http://www.youtube.com/watch?v=Sqwd_u6HkMo



Konsten att skapa

Vid den klippiga stranden av Nämforsen i Näsåker, Ångermanland finns norrlands största samling hällristningar. Motiven är älgar, skepp, laxar och bävrar, men också solhjul, nåjder och (troll)trummor. De äldsta lagren av fynd visar på mänsklig aktivitet så tidigt som 4.200 f.kr. Det som tros vara en anledningarna till att de valde just denna plats, är dels tillgången på mat. Men också möjligheten att transportera sig, alltså 

kommunikation.

När jägar/samlar samhället småningom övergick till jordbrukssamhälle blev människor allt mer bofast. Man satsade mer på sina byggnader, brände skog för att bereda odlingsmark och höll tamboskap. 

Nästa steg blev så industrisamhället. Tillgången på billig arbetskraft, ökad produktion inom jordbruket (alla behövde inte odla längre), billiga råvaror i form av naturtillgångar var några av skälen till förändringen.

Kommunikation genom exempelvis järnvägar, vägar, radio och tidningar spred kulturen. Hos människor väcktes en lust till förändring.

Folkrörelserna kunde växa fram, inte minst med folkbildningens stöd. Agitatorer höjde sina röster för frihet, jämlikhet och broderskap. Man fick människor att tro att det skulle gå att uppnå kortare arbetsdagar, semester m.m. Ökad kommunikation spred budskapet, och allt fler samlades tills dess det inte längre gick att hålla emot de ställda kraven.

Om nu kommunikation har varit en viktig del i förändringarna, borde vi väl idag ha möjligheter som nästan inte går att förstå. 

Många har valt att kalla vårt nuvarande samhälle för informations- eller kunskapssamhället. Jag skulle snarare använda konsumtions- eller tillväxtsamhället.

Jag skulle bli förvånad om vår mänskliga civilisation nått vägs utvecklingsände i och med tillväxtsamhället. Men så presenteras det. Som om det är det enda alternativet, och att allt vi gör måste värderas utifrån hur det påverkar börser, kapitalister och konsumtion. Men gå inte på det! Vi är kapabla att förändra, och visst är det delvis en lycka att få vara med och föra utvecklingen mot andra värden?

Som studiefrämjare har jag inget ideologiskt problem med att ta ställning för samhällets omvandling. Vi är inte kopplade till något politiskt parti. Jag kan därför också uttala att jag tror det ligger i sakens natur att de politiska partierna spelat ut sin roll. För att på allvar kunna ändra inriktning, måste vi också ändra hur vi tillsammans styr land och världen.

Men kunde man en gång ändra sig från att leva som samlare till att blir jordbrukare, för att sedan bygga system kring fabriker, stål och kanoner. Då måste det vara ställt utom allt rimligt tvivel att vi kan ta tag i vår tillvaro och leda om strömmarna.

Med omfördelningar av allt, ny syn på vår jord, ändrade sociala möjligheter och mätning av meningen med människans liv i annat än BNP (om ni hajar ;-)). Som folkbildare är det min plikt och möjlighet att sätta mig in i vad som händer och vilka alternativ som presenteras. Jag ska ta mitt yrke på största allvar, och förstå vad det är jag ska bidra med. Jag höjer rösten och utmanar för framtiden!!

Lev!

Tillväxt eller?!

Vilken underbar helg jag haft! Värmande vårsol, korvgrillning och umgänge med älskade familjen. Det bästa i livet är verkligen inte det som kräver mesta pengarna! Igår kväll, när jag nyduschad och riktigt sömning, släckte sovrumslampan, blev jag stående i häpnad. Över hela himlen dansade ett fantastiskt norrsken. Mellan paret Jupiter och Venus brann slingor i blått och gult. Snabbt tog jag mig nerför trappan. på med täckbyxor och ut i stormen. De vackra ljuset fortsatte sprida sig över hela valvet, från väster till öster med tungor åt norr och söder.

Nu till ämnet. I dagens tidning (Norran) finns ett reportage om arbete och framtid. Professor Gunnar Malmberg, Umeå universitet, säger sig vara expert på frågan hur vi ska orka jobba längre.

Hans resonemang är att då allt färre barn föds, och vi lever längre, så har vi inget annat val än att arbeta mer. Så här säger han; "Vi kommer att se förändringar i samhället, större ökningar mellan de som kan arbeta och fattiga, sjuka som inte kan jobba, som får sämre pension och saknar socialt nätverk."

Med en självklarhet som bottnas i att han är expert, behöver han inte förankra i vilken världsbild och ideologi antagandena står.

Men tidningen hade gjort ett bra jobb idag. De hade nämligen balanserat med andra antaganden.

Det är Katarina Ekerberg, hållbarhetsforskare på samma universitet som står för motbilden. "Det handlar om vilka liv vi vill leva.", säger hon.

Enligt Ekerberg forskning ifrågasätter alltfler om meningen med livet verkligen är att konsumera. Ett ökande antal går inte längre med på tillväxtsamhällets regler.

Så medan en professor påstår att vi inte har något annat val än att jobba mer, och fortsätta konsumera, säger en annan forskare att vi medborgare inte har riktigt lust med det längre.

Härligt att vi då kan presentera vår Framtidsvecka i maj/juni. Där kommer vi att erbjuda allmänbildning kring tillväxtsamhällets alternativ.

Demokrati bygger nämligen på att vi kan se saker från alla sidor. Att ensidiga framställningar motsägs och att människor utifrån sin egen kunskap kan ställa krav.

För om människor tidigare kunnat starta allehanda folkrörelser, som fackföreningar och politiska partier, kan vi givetvis idag starta rörelser som ligger i linje med det samhällsbygge vi vill skapa.

Den blöta filt som legat över våra huvuden, och som gett konsekvensen att vi inte längre trott på vår möjlighet att förändra samhället, håller vi på att lyfta av. En ny kraft spirar. Inte så synlig än, då den valt att börja underifrån. Men när den kritiska massan är uppnått kommer vi till ett paradigmskifte. Var så säkra på det!

Lev lyckligt idag! 

En studiefrämjares lördag

Vilken morgon alltså! En efterlängtad sol tränger in genom våra köksfönster, och ger både växter och människor livskraft. Mina tomat-, chili-, och paprikaplantor sträcker förnöjt sina små kroppar mot källan.

Idag är jag ledig fysisk, men i huvudet går det inte lika lätt att skilja på helg och vardag. Jobbet är alldeles för intressant och viktigt. För en stund sedan vaknade jag med en idé om hur jag kan komprimera en del av vårt budskap om omställning. Tänkte att Gycklaren av Dario Fo kan inspirera till en monolog som ganska påtagligt kan förklara läget.
Att jag skriver i dag beror på att jag har lust, och att jag blev så glad, då jag i statistiken såg att 289 pers har läst min nya blogg. Tack alla! Riktigt upplyftande för skribenten!!

I vedspisen knäpper elden så där meditativt. Den gamla kaffepannan har än en gång bidragit till att jag vaknar till. På bänken ligger några purjolökar, med sina vita rötter spretande i avsaknad av jord. Idag blir de förädlade till mustig soppa.
Tvätten kommer alldeles strax att förflyttas ut till torklinan. Vinkande över den, fortfarande, rejäla snödrivan, samlar den ljus och luft. Och vilken doft.

Nästan varje dag tar jag fram mina frökuvert ur kylskåpet bara för att titta på dem. Jag längtar verkligen efter att peta ner dem i jorden. Tidigare års erfarenheter gör dock att jag väntar lite. Ni som odlar vet hur det är när hart när varje bänk är full med plantor, och tiden till utplantering fortfarande är långt fram.

Bläddrar snabbt igenom Norran. Jag vet att mina kollegor eventuellt kommer att vara med i ett reportage. Men inte då, tidningen har viktigare saker för sig. Som melodifestivalen och Skellefteå AIK. Vissa saker får visst kosta hur mycket som helst. För ett tag sedan började tidningen en granskning av hur mycket hockeyn kostade. Men ganska snabbt la de av. Vissa saker rör man inte!
Men visst är det konstigt att det är enkelt som en handviftning att bestämma att några få gatlysen ska släckas på landsbygden. Det är för dyrt för kommunen att ha dem tända. Samtidigt kan man hålla isar på sommarn, och gröna fotbollsplaner på vintern.
Häromdagen då jag tog en liten promenad på lunchen, såg jag att det byggts upp en gigantisk scen i snö på torget. Man hade alltså transporterat dit snömassor, lagt massor av jobb på att trampa till den, hugga ut en trappa etc. Och vet ni varför? Jo, Skellefteå AIK skulle presenteras en kort stund. Ja, världen är obegriplig!!

Men här bland purjolökar, tvättlinor och kaffedoft går kampen vidare. Vi ska lyckas med att få människor att inse hur vi tär på jorden med vårt sätt att leva och prioritera! Som en del i det kommer många nya människor att stärkas. I sitt sätt att hämta kunskap, argumentera, kräva och i övrigt påverka.
Varje dag är en spännande resa, där möten mellan människor trampar upp nya stigar. Och det tackar vi för! Mentala motorvägarna skär som asfalterade älvar genom landet, men stigarna erbjuder intellektuella, sociala och ekonomiska alternativ.
Så testa en stig vetja! Om den inte passar kan du ju alltid återvända till huvudleden ett tag, tills du hittar en ny stig du är nyfiken på.
Det värsta som kan hända är väl egentligen att alla åker motorvägen, utan att fundera över varför, eller vart man är på väg.

En fantastisk helg önskar jag er alla!

Vår!?

Snön är inte längre lika ren och fin. I stan är den smutsig och skamfilad. På landsbygden är den blånande av vårsolen, med en blänkande yta slipad av vinden. Min dator är inte på humör. Vet inte om den har kris i sitt förhållande med servern, eller om den känner av solens eruptioner. Hur som helst kan jag just nu inte kontrollera styckeindelningar m.m. Men det får bli som det blir!

Dagens mest uppseendeväckande nyhet, i mina öron, är att republiken Kiribati, en liten önation i Stillahavet, kan komma att flyttas. Det handlar om 113 000 invånare som hotas av att vattenytan stigen på grund av klimatförändringarna.

Riket ligger på låga korallöar, men det har funnit där under väldigt lång tid, utan att det inneburit något problem (de upptäcktes 1605). Om flyttningen blir av är det den första evakueringen av befolkning p.g.a. klimatförändringar. Men knappast de sista!!

Kanske är det som historien om grodan. Jaa, jag vet att den är använd många gånger, men inte desto mindre passar den in i hur vi agerar när det gäller Peak oil, klimatförändringar matproduktion m.m.

Här kommer storyn; Om man stoppar ner en groda i kokande vatten (aj!!), kommer den omedelbart att hoppa ur (om inte annat som en reflex). Sätter man istället grodan i kallt vatten, och sedan värmer vattnet eftersom, kommer vattnet till sist att koka - och så också grodan. Det är så att när grodan eftersom vänjer dig vid den stigande temperaturen, kommer den inte att märka förändringen, och hinna reagera, innan det är för sent.

Så är det nog också för oss. Vi har under lång tid vant oss vid att arter försvinner, skogar huggs ner, isar smälter och luften förorenas. Hade allt detta skett snabbt och abrupt, kanske över en natt, hade vi nog satt stopp för det.

Veckans inlägg tänkte jag avsluta med att ge er lite helggöra. Jag lägger ut två länkar som kan allmänbilda er rejält, på kort tid i miljöfrågan. Håll till godo!

http://www.storyofstuff.org/movies-all/story-of-stuff/

http://thinkprogress.org/romm/2012/03/08/440396/james-hansen-ted-talk-co2-10-years-is-too-late/?mobile=nc

Ljus och kärlek till alla!

Kvinnodag och utveckling

Internationella kvinnodagen! Ja, nog har en hel del förändrats sedan den globala, socialistiska kvinnorörelsen Andra Internationalen bildades 1910!
Men vad är det egentligen som har ändrats? Att kvinnorna där och då hade anledning att ifrågasätta kvinnors och mäns lika rättigheter, var trots allt bara en del i helheten.

Jag kan lätt föreställa mig ett möte med de kvinnor som under senare delen av 1800-, och början av 1900-talet argumenterade så det uppstod bränder i hjärta och själ hos människor. Och eldarna bestod givetvis av både varma, drömmande lågor, och hotade förfärande dylika.

Tänk er Kata Dalström, i sin långa yllekjol och välskräddade hatt. Där står hon på en bänk inför en förvånad, växande, skara och argumenterar för socialism! Kan en kvinna verkligen bete sig på det sättet? Prata högt och ljudligt, som om hon vore en man!!

Eller Elin Wägner, en feminist i klänning, halsband och välondulerad frisyr, som starkt, men med ödmjuk blick, uttrycker att kvinnor måste får rösträtt. Och att det måste bli ett slut på utnyttjandet av människor och miljö!

Av en annan åsikt var Ellen Key. Med sina buskiga, maliga ögonbryn, och sitt långa hår samlat i en knut i nacken, motsatte hon sig "kvinnorörelsens överdrifter".

Vilken intressant tid att leva i, om bara för en kort stund! Alla dessa folkbildare, som nästan med livet som insats, framförde sina åsikter i den rena, heta övertygelsen om att det är människor tillsammans som förändrar.
Och hur glöden och eggelsen växte i takt med att genomtänkta motargument presenterades av de som ville utvecklas själva i samtalet.

Idag kanske vi inte har samma behov av att hävda kvinnorfrågor. Nu handlar det snarare om hela mänsklighetens väl och ve in i framtiden. Men var är alla agitatorer?
Skrämda av att ta strider hukar många nu bakom en, till sömns, vaggande likgiltighet.

Häromdagen släppte jag upp ett av mina gamla, kära ämnen till ytan igen. Det handlar om utvecklingsinriktat lärande. Om en kultur, på en arbetsplats, ska främja ett sånt lärande, måste det finnas ett klimat som uppmuntrar till ifrågasättande och kritisk reflektion av vad som sker i verksamheten.
Men nog tror jag att många anser det lättare att huka bakom det kända, och hålla tummarna för att allt ska fortsätta oförändrat i all evighet.

Men folkbildningen lever! Och vi är många som gärna sticker ut både hakor och tungor för att få människor att ta del i sitt eget samhälle. Det är vi som tillsammans skapar! Nog kan vi tacka Kata, Ellen och Elin för deras insats, men om vi bara sitter stilla, vilka ska då våra barn och barnbarn tacka?

Ha en stimulerande dag på jorden!




Folkbildningen som presentatör

Hörde på radion i morse att svenskarna köper allt mindre närproducerad, rättvisemärkt mat. I en kort fördjupning får jag veta att vi äter allt mer ute på restaurang, och de som driver dessa ser givetvis mest på priset.

Får i samma program veta att det är i stort sett omöjligt för oss att skriva en klausul om att vi "bara" ska exportera vapen till demokratier. Men en arrogant självklarhet förklaras att det är för många affärsförvecklingar att ta hänsyn till.

En artikel från gårdagens DN sitter fortfarande etsad i mitt medvetande. "Soppköken har åter dykt upp i Europa och USA i takt med att miljontals människor blivit arbetslösa och förlorat sina hem." Och som reportern på plats skriver: "Centralvärmen har slutat fungera i huset där jag bor eftersom människor inte har råd att betala räkningarna. De flesta går runt med rinnande näsor och en envis hosta. Då jag glömmer att stänga av varmvattenberedaren efter att jag duschat blir folk vansinniga; fattar du inte vad det kostar?".

I artikeln tas ord och uttryck som oljekris, depression större än på 30-talet, klimatkris och maktbalans upp.
Ytterligare ett uttalande måste citeras (jag rekommenderar för övrigt artikeln som heter Kommer kapitalismen att överleva?) är ; "Det vi vet är att för att kunna behålla makten, måste kapitalistklassen få världens befolkning att acceptera tre saker. Att fortsätta överlämna frukterna av vårt arbete till dem. Att acceptera en galopperande miljöförstöring. Och att stillatigande gå med på den försämring av levnadsförhållanden som vi bara sett början på i södra Europa."

Och här sitter jag på ett varmt och mysigt kontor, med min medhavda, hemgjorda lunch i kylen. Jag vill påverka människor att öppna sin förståelse för sammanhangen! Hur kan det vara så att det köps mer och mer kött som produceras med andra människors överlevnadsvillkor som insats? Och det för att den snabba, färdiglagade lunchen ska bli lite billigare!! Vart har vår kunskap om sammanhangen tagit vägen??

Och hur kan vi offra våra val av framtiden, och kanske vår överlevnad, bara för att det är bekvämare att handla lite extra skit på billiga butiker, och välja att titta på låtsasverkligheter på TV??

Men som ett litet vajande rö i en allt starkare global orkan finns folkbildningen. Vår uppgift är att vara obekväma, att våga peka på annorlunda bilder av oss själva och varandra. Vi ska bilda opinion!!
I förordningen om statsbidrag till studieförbund står bl.a. att vi ska stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin. Vi ska också bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsdebatten.
Så här försöker jag nu! Kanske vore det enklare att göra kurser i det populära ämnet Scrapbook. Men se dit går jag aldrig!! Min uppgift är att utmana och på så sätt locka till engagemang.

Därför är det viktigt att du vet att här finns vi, och vi väntar på att just du ska känna att du vill förstå! Vad du vill förstå är upp till dig. Vi finns till för att möjliggöra.
Vi längtar efter dig och dina åsikter! Idag och alla dagar!!

Våga se världen som den är!!

Det våras!

Är precis tillbaka efter en präktig magsjuka. Det bästa med att vara sjuk, är att jag påminns om hur innerligt härligt det är att vara frisk!
Ute är det helt fantastiskt nu. Kalla nätter och soliga, fina dagar. På kvällshimlen syns både Jupiter och Venus tydligt, och påminner oss om vår plats i Universum.
Det är härligt att spana upp mot himlen. I fjol lyckades jag se både Andromedagalaxen och Orionnebulosan med mina stjärnkikare. I vinter har det blivit alltför lite spanande hittills, men nu är jag på gång.

Det som upptar en del av mina tankar nu är varför det ska vara så svårt att få sponsorer till Framtidsveckan. Här ordnar vi föreläsningar som har till syfte att problematisera hur det ser ut med klimathot, framtida matförsörjning och utvecklingen på energisidan. Men det verkar som om ytterst få vill ta i dessa frågor.
Kan det vara så att de många är blinda för att vi bor på en planet som bara är så stor som den är. Undrar i sånt fall hur vi hamnade där?
När jag på kvällarna ser upp mot himlen, kan jag få bra sikt därför att vi har ytterst få ljusföroreningar på landet. Jag kan se satelliterna som strävar fram, och många lager av stjärnor.
I städerna går mycket av det förlorat, då upplysta gator och torg gör att man inte kan se himlen riktigt klart. Kanske är det därför vi slutat lyfta blicken, och som de gamla mesopotamierna förundras över att vi faktiskt finns till.

En annan förklaring skulle kunna vara att vi lever i olika illusioner. Att vi dyker in i virtuella verkligheter genom dataspel, TV och sånt. I dessa världar kan vi vara, utan att störas av vad som egentligen händer runt oss.
För inte duger det idag att förundras över hur ett litet frö kan samla hela trädets liv under sitt lilla skal, för att sedan spricka upp till ett nytt träd, eller ett människobarns utveckling. Dumheter att bli så filosofisk!

Men där är jag nu i alla fall. På gång att, i min ensamhet, skapa en vecka för jordens och människornas bästa. Några dagar då vi ska försöka dra ut så många som möjligt ur de virtuella bubblorna, och få dem att se världen i vitögat!
För det underbara är att vi kan vända på utvecklingen, och gå mot en mycket spännande framtid om vi verkligen vill.

Vill vi det?   


Bilar å sånt!

Måste man vara perfekt som människa för att snacka omställning och klimat? Frågan är nog befogad, och ytterst viktig!
Min känsla är att många avstår från att sätta sin in i sakens tillstånd, just därför att de tror att man först måste vara renlevig miljömupp! "Inte kan väl jag snacka om hur klimatförändringarna ser ut, då jag kör bil till jobbet varje dag" o.s.v.

Jag menar att det är precis tvärt om. Att ta sig in i förståelsen för hur vi påverkar planeten, och vårt eget nuvarande och framtida liv, leder till att vi ändrar på delar i vår livsföring. Så låt dig inte luras av de som tycker att du ska hålla tyst om du inte komposterar, odlar din egen mat, åker kollektivt, är vegetarian och alltid köper begagnat (och givetvis så lite som möjligt).
Känn dig istället glad och stolt över alla kunskap du kan skaffa dig, och gör sedan dina val utifrån det. För det värsta som kan hända är att vi vägrar se sanningen om vart vi är på väg.

Nu till dagens egentliga ämne; bilar. Att jag vill prata om det beror på att jag hörde på Miljö &Vetenskap igår på P1. Ett för mig nytt begrepp lyftes fram, nämligen Peak Car (och Peak Travel). Här kan du själv lyssna och läsa om det.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=4989319

För något år sedan gick regeringen ut med att vi behövde förnya vår bilpark (vilket ord!). Våra bilar var för gamla, och för bränsletörstiga. Koldioxidutsläppen blev för höga. Och nog stämmer det säkert.
Problemet är bara att man glömde att berätta några små detaljer. Som att det går åt ca 45 fat olja för att tillverka en bil! Ett fat är ca 159 liter.
Dessutom går det åt några hundra kilo av olika andra ämnen från berggrunden som:

• järn och legeringsmetaller till ram, kaross och hjulaxlar
• koppar för att leda ström och värme
• zink till däck, lacker, färger och rostskydd
• bly till batterier och kabelskor
• wolfram till lampor, strömbrytare och hårda metallegeringar som i t.ex. dubbar
• krom och nickel som skydd för ståldetaljer

Det finns alltså en annan sida av utsläppsproblematiken. Och en del av dem som tittar på den sammantagna bilden, menar att det är bättre för miljön att köra sin gamla bil. Att du aldrig kan uppnå tillräcklig minskning genom att köpa en ny, bränslesnål eller alternativbränsle-bil.

Ja, du får nu själv ta ställning!