Konsten att tänka

Allt som någonsin gjorts har börjat som en tanke hos någon! Och då spelar det ingen roll om vi talar politiska system eller rymdraketer. Någon hade en idé som den, i rätt miljö, lyckades förverkliga. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli!
Till det ska läggas att det mesta är ogjort! Den värld vi lever i skapar vi själva, och den börjar med tankar och bilder av framtida tillstånd.

Tankeprocessen är mycket intressant. Vad är det som händer när en tanke tar form? Ja, det är det egentligen ingen som riktigt vet. Däremot kan vi säga en hel del om de neurala processerna, men det yppar ingen om hemligheten med själva innehållet.

Just nu är jag i färd med att släppa fram tankar rörande vad jag/vi ska ta tag i till hösten. Jag sitter nu hemma i min fåtölj, och börjar denna akt med att blogga lite. Det jag kan beskriva för er är hur mina skapande anslag ser ut. Kanske kan det vara intressant för någon att se.

Det börjar alltid med att jag tar till mig uppdraget. Inom vilket område ska jag röra mig, vad är det arbetsgivaren förväntar sig av mig och vilka är inblandade? Den här delen av skapandet kan ta en stund. Jag behöver t.o.m. släppa själva tänkandet, och låta hjärnan gå på utflykt en stund. Ungefär som när du försöker komma ihåg en persons namn. Du tänker och tänker, men ingen händer. När du sedan släpper det hela, så kan namnen dyka upp bara så där, i vilket sammanhang som helst! Det finns bara där, hjärnan liksom ger det till dig.

När idéerna så börjar strömma till sätter jag mig ner och låter det flöda. Då är det papper och penna som gäller. Ner med allt som dyker upp! Därefter följer en stunds fri reflektion. Då brukar oftast helikopter perspektivet slå till. Jag ser liksom hela förslaget som ett övergripande paket.

Nu börjar strukturerandet. Detaljerna ska utarbetas. Ofta delar jag in i antingen tidsföljd eller områden.
I det här skedet ger den, av lång erfarenhet vunna, intuitionen direktbesked om idéns bärighet. Det är nu jag vet om jag kommer att genomföra oavsett vad som försöker hindra mig.
Just här är det som vuxit fram fortfarande är skört. Jag vill inte, i detta tidiga skede, utsätta tankarna för kritik. Det kommer senare.

Någon dag till kan så idén bearbetas från olika infallsvinklar. Jag skaffar den kunskap jag behöver, och fortsätter att känna av det hela.

Så är då tanken redo att presenteras. Och här kommer den största faran. Jobbar (för just nu pratar jag jobb) jag på en arbetsplats där man stöttar idéers och människors växande? Eftersom jag varit på några olika arbetsplatser, så har jag givetvis med mig olika erfarenheter kring detta. Från att personalen tillsammans skapar idéutvecklingssamtal, för att hjälpa idébäraren och idén framåt, till arbetsplatser där man gjort allt för att trycka ner och motarbeta allt nytänkande. På den sistnämnda typen av arbetsplats prövas den egna motivationen och uthålligheten till det yttersta. Här ska man inte bara genomföra något nytt, utan också göra det i en miljö som ifrågasätter av rent egenintresse.Typ, kom inte här med en massa nytt jobb, då måste vi ju också göra nåt annat än det vi alltid har gjort!!

Vad som än händer går jag alltid vidare om jag får klartecken från de som faktiskt bestämmer. Nu får orden på papper och i tanke liv! Jag skriver, ringer, uppsöker och letar vägar. Om det visar sig att det finns hinder att övervinna redan i ett tidigt skede, så brukar jag vänta med det. Jag väljer istället någon del som ger konkret resultat. Då vet jag att det nya har börjat ta form innan jag löser upp hindren.

Så ser min väg från tanke över handling och till resultat ut. Att fundera över något kallas att reflektera, och att fundera över tänkandet kallas metareflekterande.
Nu har ni fått ta del av min metareflektion. Jag vill gärna uppmana dig att ta en stund till att göra en liknande resa i din tankevärld.

Nu går jag ut i solen för att fortsätta fas 1! ;-)

Människans anpassningsbarhet??!

Jag har alltid gått mina egna vägar, och vågat ha åsikter i frågor. Jag minns en rektor som sa till mig att:"tro inte att du kan förändra världen!", och jag svarade "det kan jag visst!".

Vi översvämmas av så mycket information, att det är svårt att orka med att ta ställning. Så mycket att undersöka för att kunna veta vad man tycker. Kanske är just detta den absoluta diktaturen. För hur kommer man undan om man är en del av en vanlig vardagsverklighet?

Igår hörde jag på nyheterna att barn som är födda sent på året oftare får ADHD diagnos. Kanske är det så att de bara är omogna, kommenterade nån.

Vi lever ju i ett diagnos samhälle. Allt som inte passar in i den frampressade ramen finns det namn och diagnoser på ,och behandlingar för.
Människor i alla åldrar mår dåligt. Stress, depressioner, ADHD, DAMP, livskriser, ångest m.m. Och allt görs för att ta bort symtomen så att vi kan återintryckas i ramen.

Men tänk hemska tanke om det är ramen som är felen?! Om vårt samhälle nu är utformat på ett sätt som inte passar människan, som gör henne sjuk!
Om någon ger mig ett antal små runda bollar, och ber mig trycka dem igenom ännu mindre fyrkantiga hål, så kommer jag knappast att lyckas. Det vet ju vartenda barn! Men är det inte just så samhällets krav på oss ser ut?

Genetiskt sett är människan, i stort sett, likadan nu som för 20 000 år sedan. Då gick mycket av tiden åt till att samla mat, och att röra sig till gynsamma områden. Ljudintrycken var gissningsvis inte ens en % av vad de är idag. Och sömnen inträffade säkert lätt när mörkret föll.

Inom Human Factors Engineering pratas det om våra systems förmåga till selection. Det innebär att om vi skulle lägga märke till, låt oss säga, alla ljud som finns runt om oss, så skulle vårt system överbelastas. Istället har hjärnan förmåga att välja vilka ljudintryck som ska få mest uppmärksamhet. Samma gäller givetvis alla sinnen. Men någonstans finns det förmodligen individuella brytpunkter, och när man överträtt gränsen kollapsar systemet.
En annan del från människans historia är kroppens användning. Vi är gjorda för att röra oss.

Om man verkligen skulle titta på vad som egentligen borde få en diagnos så är det förmodligen samhällssystemet. Det borde klassas som otjänligt för människan. För nog borde vi väl i första hand se på vad som gör oss friska och lycklig, innan vi beslutar oss för hur utvecklingen ska se ut.

Så våga gå samman och ta över samtalet om vilket samhälle ni vill ha. Ingen kan hålla kvar något massorna vill ändra! Givetvis kommer de som tjänar mest på att det ser ut som det gör att försöka. Men även de är människor, som säkert många gånger undrat över meningen med livet.
Och förhoppningsvis slipper vi diagnostisera och medicinera så många människorbarn när vi istället angripit symtomen.
 

Barns tankar förändrar världen!

Igår fick jag veta att Trygg-Hansa har gjort en undersökning av barns rädslor. Där visade det sig att bland barn 11-15 år oroar sig 68% för klimatförändringar! Familjens ekonomi eller att inte ha några kompisar i skolan, oroar betydligt mindre än klimatförändringarna.

Trygg-Hansa berättar också att "För oss som försäkringsbolag är klimatförändringarna redan en realitet. De senaste fem åren har vi haft en ökning av antalet så kallade väderskador med omkring 50%."

Vi på Studiefrämjandet jobbar med att opinionsbilda i frågan. Vi har material som vem som helst kan göra en studiecirkel med, och lära sig hur vi kan förändra vårt sätt att leva, och gå en positiv framtid till mötes. 26 maj-2 juni genomför vi också vår Framtidsvecka. Där kommer otroligt duktiga föreläsare att ge bildning till alla som vill. Det är fri entré till föreläsningarna. Det enda som krävs av dig är att du tar dig dit!

Det jag märkt när jag nu jobbat intensivt med hållbar utveckling, omställning, klimat m.m. är att där finns ett stort pedagogiskt problem. Och naturligtvis gäller detsamma för föräldrar som ska dämpa rädslan hos sina barn. Vilken är den första frågan barnen vill ha svar på när man pratar klimatförändringar? Kanske; varför förändras klimatet? Och vad svarar jag då som förälder.
Det som står alldeles klart är nämligen att vi måste förändra vårt sätt att leva! Och vem vill hantera det?!
Några av argumenten jag hört är att "vi borde börja i lite mindre skala, så att folk inte får dåligt samvete". Men nu handlar inte omställning om att alla ska fortsätta må bra med sina beteenden, utan att få alla att inse konsekvenserna av detsamma!

Men helt klart är ju att hela reklamindustrin har lyckats indoktrinera människor att tro att lycka och shopping hör ihop! Sen spelar det inge roll att alla undersökningar som görs tyder på motsatsen. Nytt kök, bättre bil, snabbare dator, surfplattor, årets soffa, botox, nagelförlängare, moderiktiga kläder - ja, listan kan göras hur lång som helst. Upp ur jordklotet tas material, och på ytan tillverkas och sprids gifter. Och om vi blundrar nog hårt, så kan vi fortsätta konsumera som galningar, och låtsas som om någon annan ska lösa problemen.

Men nu står vi inför en rejäl vändpunkt. Barnen ifrågasätter!! Och det kommer att bli problematiskt att berätta för sonen att klimatförändringarna till stor del beror på att ni varje ledig helg vill shoppa! Att vi hela tiden köper billigt skrot, halvfabrikat och giftfyllda grönsaker.

Men för att kunna gå framåt måste vi skaffa oss kunskap om ett annat sätt att leva. Och med kunskapen kommer också glädjen! För på vägen öppnas insikten om meningslösheten i att leva enligt reklamens rekommendationer. Och allt fler som förstår undrar; "hur kan jag ha gått på det?".
Att odla en liten familjedomän, köpa bara sånt man behöver, ta för sig av det skog och mark ger, använda mindre energi och vara rädd om våra vatten och vår natur. Det finns egentligen inget svårt i det.
Eller att fundera över vilka arbeten som egentligen behöver utföras, och hur vi kan fördela både arbete och frukterna mellan varandra. För ingen kan väl på allvar tro att vi måste tillverka vapen, eller ha tillgång till 200 sorters tandkräm.

Det nya sättet att se på världen och framtiden kommer att drivas av våra barn och ungdomar. Så varför inte uppträda som en ansvarsfull vuxen och börja skaffa dig kunskap nu, kanske t.o.m. tillsammans med barn och barnbarn.
Och behöver du inspiration, handledning, motivation eller konkret plan, finns vi här för dig. Välkommen in!!

Lycklig!

Vilken enastående valborgshelg jag haft! Känner mig stärkt både kroppsligt och energimässigt! Förkylningar och annat skräp har lämnat kroppen, och kraften som kommit tillbaka innebär också att jag känner mig euforisk.
Det är skönt när man får disponera några dagar hur man vill. Jag tog ledigt Valborgsmässoafton, vilket gav mig fyra dagar ledigt.
Ibland kan fyra väl använda dagar kännas längre än flera veckors semester.

Jag har stigit upp vid halv sex på morgnarna. Suttit och läst en stund i lugn och ro, och druckit te gjort på färska örter. När jag känt mig redo har jag städat någon timma. Jag gillar att vårstäda. Ut med vinterdammet! Köket är nästan klart nu. Skinande rent med klara fönster och atmosfär som berättar om såpa.

Dagarna har fortsatt med krattning och trädgårdsarbete. Under gråa drivor av skal från vinterns fågelfrön, kämpade grönt gräs med att komma fram. Perennerna fick en liten skönhetskur när de skräpiga stammarna från i höstas togs bort.
Och naturligtvis kunde jag inte låta bli att peta ner några små frön. Ett par solrosor här och någon sommaraster där.

I går afton avslutade jag med att borra ett litet hål i en björk för tappning av sav. Kom på att saftmajan är perfekt att använda, om man vill slippa skräp och regnvatten i byttan. Så i hålet stack jag slangen från saftmajan, och satte på locket på kastrullen. I morse kunde jag tömma över ca 4 liter perfekt, väldoftande vätska.
Nu fick den stå kvar över dagen och samla lite mer.

Så min övergripande kommentar blir att det som skänker mest kraft är inte alla gånger arbetsfritt. Men det innehåller ofta en stor dos självbestämmande och en fri disponering av tiden. Kanske är det hemligheten bakom lyckliga arbetsplatser med effektiva medarbetare. Men, hemma som på jobbet förutsätter det en egen inre motivation, och en hög arbetsmoral. Annars skulle det bara bli tv-soffan hemma och undanflykter på jobbet.