Att vara samlare

Undrar just hur mycket tid man skulle behöva lägga ner, för att samla det mesta av maten man behöver för vintern? De flesta år går det ju att få tag på rejält med bär, frukt och svamp. Om man sedan odlar lite själv, och sätter upp en bikupa borde man klara sig bra.

Vad behövs egentligen för att kosten ska räknas som tillräckligt näringsrik? Och hur stor mängd behöver en vuxen människa? Idag beräknas oftast värdet i kalorier. Men då får vi komma ihåg att det vi äter ofta har ett lågt näringsvärde. Grödor uppvuxna på jordar utarmade av åratal med monokulturer. Konstgödningar och besprutningar, så att det ogräs som skulle kunna ge lite gödning åt jorden istället dör bort utan att göra någon nytta.
Dessutom äter vi ju, i stora delar av världen, som en sorts statussignal och "bara för att det finns". Många har nog glömt hur en broccolibukett uppvuxen i godan ro smakar. Eller tomaten som mognat i solen.

Om vi tar hänsyn till ovanstående så skulle vi förmodligen klara oss med ganska liten mängd mat (med högt näringsvärde) per dag. Så synd då att t.o.m. maten blivit en "pryl" som vilken som helst, med det stora syftet att någon ska tjäna pengar på det.
Och till saken hör då att många av de som idag är överviktiga samtidigt har näringsbrist!! Så galet!! Vi konsumerar järnet och blir allt sjukare!! Fler mediciner tillverkas och vi blir allt sjukare!

Den tanke jag hade när jag började skriva den här texten var; vilken sommar! En het maj följt av en ganska regnig juni och nu hett igen. Det här kan bli en bär- och svampsommar som slår alla rekord.
Men där ser man hur mina kognitiva strukturer vindlar runt.

Midsommarblues

Sitter här i min kammare och filosoferar över livets förunderliga magi. Morgonen är fylld med välbehagliga ljud från fåglarnas stämsång och löven försiktiga visa. Och en lätt, trolsk dimma har släpps ifrån tjärnen och vandrat över lägdorna. Solen lyfter snart det sista och förvandlar dagen till värme och intimitet.

Från ugnen hörs små knäppande ljud när temperaturen regleras. Däri finns en sockerkaka som ska bli en lastbilstårta till barnbarnen födda i midsommartid.

Inom mig känner jag ett stort, nästan överväldigande lugn. Så är det alltid när jag kommit till vägs ände av olika skeden, och när insikten väl anlänt. När bilden klarnat av vad som är möjligt, och vad som är slöseri med tid och liv, då lättar den inre stressen och det allra naturligaste i livet tar över. Skönt!!

Tänk att dessa små frön som jag satte för några veckor sedan, nu redan är fina, välsmakande gurkor! Allt fanns där, klart att samskapa med. Det enda jag behövde göra var att välja väg och jord. För om jag inte satt dessa, fortfarande mycket ynkliga prickar, hade jag inte heller fått skörda förstås. 

I mitt nästan meditativa lugn jämför jag nu detta med allt annat jag gör i livet. Vilka frön har jag satt, och vilka vill jag sätta? Har jag försökt få några att gro på asfalt eller jord förstörd av gifter? Och om så är fallet, inser jag sanningen om mitt dåliga val, eller skyller jag på fröna?

Nya livsplantor kan drivas upp året runt. Men som trädgårdsmästare måste jag vårda dem ömt. Om jag sätter ut dem för tidigt kommer de att frysa ihjäl. Jag måste titta till, vattna, göda och vårda.

Och om jag ber någon annan sköta om dem åt mig, då måste jag välja någon jag vet har ömma händer. Det räcker inte med att de påstår sig ha det. Det är mycket enkelt egentligen. Inga ord kan ändra på vad som krävs för att fylla växthus och land med starkt växande härligheter. Bara rätta val, omsorg och handling.

Så i denna ljuva sommartid stänger jag nu denna text och går med vattenkannan till växthuset. Mina plantor behöver mig!

Ha en ljuvlig helg!  

Zon 5 en morgon i början av juni

Olika myntor, vitlök, gräslök och tomater

Kolla in kiwin! Redan så stor och full i blomknoppar!!

 Dammen och oklippt gräs ;-)

Växthuset prunkar redan!

Och nu tid att göra mig klar för jobbardag. 

Roligaste jobbet!

Att jobba som folkbildare är nog det roligaste jobbet som finns! Men det förutsätter att man är utåtriktad till sin läggning, och beredd att arbeta kreativt. Det är verkligen inget jobb man skulle kunna stoppa in under Taylors tidsstudier. Ingen dag är den andra lik, och när vi som finns i verksamheten slutar skapa, då är vi illa ute.
När jag jobbade på folkhögskola hade vi ständigt träffar kring vilka möjliga nya verksamheter vi såg där framme, och vilka som gjort sitt och borde avvecklas. Många kurser kom och gick under mina år där. Och skolans kurser var i tiden så länge det fanns behov och efterfrågan.
Ofta fick vi så klart skapa efterfrågan. Så var det exempelvis när datalinjerna växte fram. Under några år blomstrade sedan verksamheten, för att till sist ha gjort sitt och fasas ut.
En spillra blev kvar under några sista skälvande år, då äldre behövde lära sig den "nya" tekniken.

Projektledarutbildning, medielinjer, radiopresentatörskurser, invandrarlinjer (ja, det hette så då) är andra exempel.

Men som sagt, inriktningarna ändrades och personalen utbildades eller sökte nya jobb då deras tidigare huvuduppgift försvann. Ett naturligt flöde ringlade genom organisationen, och alla tog det som självklart att inte vidmakthålla det uttjänta.

Inom mitt nuvarande jobb handlar det också om att skapa, ändra, följa flödet och våga. Inte heller här skulle det givetvis hålla om jag åren igenom fortsatte att upprepa någon slags schema. Situationsanpassning är ett ord jag använt flitigt senaste tiden. Och det är en mycket intressant begrepp att reflektera kring.

Om folkbildningen ska utvecklas i det nuvarande och framtida samhället måste alla rigida, institutionella synsätt och handlingsmönster bort. En frisk vind måste tillåtas blåsa genom väggar och böcker. De som lyckas med detta har definitivt framtiden för sig!
Jag har roligaste jobbet!

Med naturens hjälp

Ibland ska man ha flyt! Förra veckan satte jag frön i grönsakslandet. Under veckan har jag vattnat försiktigt för att inte skölja bort jorden. Nu har det satt sig lite, och då kommer regnet. Fortsätter det så här kommer detta att bli den bästa odlingssommaren på mycket länge!

Min kiwiplanta, eller rättare sagt plantor då man behöver hona och hane för pollineringen, har nu för första gången blommor. Plantorna har blivit ordentligt stora, men har hittills bara bjudit på vackra blad. I sommar får vi kanske smaka på frukterna.

I helgen har jag haft fullt upp med barnbarn, övrig släkt och vänner. Ytterdörren har stått på vid gavel, och barn och vuxna rört sig mellan trädgård och soffa. Myggfriheten har gjort det enkelt att leva lika bra ute som inne. Det är ju som att trädgården utvidgar huset när det är så fint väder.

En liten stund hann jag i alla fall pyssla ute. Jag hittade ett vackert, rostigt, gammalt broräcke bakom ladugården. Det kommer att få en framträdande plats i det gröna. Så också ett, lika rostigt, balkongräcke jag hittat i sonens skrothög. Tänker nog låta det omgärda ett badkar i någon hörna på tomten.

Nu går det också bra att samla örter. En lång säsong väntar med allehanda godsaker hängande på tork överallt. Kan inte heller låta bli att plocka ett gäng små buketter av kattfot som växer på flera ställen på gräsmattan. Kan vara bra att hitta i vinter om jag blir sugen på att göra en vacker krans eller så.

Delar av vår tomt är av skogskaraktär. Där har ett blåbärsris av sällan skådad frodighet lockat med sin grönska. Jag har varit lite orolig över att det varma, torra vädret skulle hindra blommornas utveckling. Men efter helgens skurar är även detta avhjälpt.

I morse stod jag och funderade en stund vid en rabatt där perennerna håller på att växa till sig. Tyvärr har jag inte hunnit med att ta undan ogräset där. Annars brukar jag alltid försöka göra en ordentlig rensning på våren.  Därefter får det i princip växa som det vill. Jovisst drar jag upp någon maskros eller tistel emellanåt, men särskilt störd över ogräset är jag inte.
Undrar just vem som kom på att vi ska ha bar jord mellan växterna i rabatten? Så konstigt! Naturen skulle aldrig lämna en enda jordfläck utan vegetation, så länge den inte är förgiftad.
Många säger att ogräset tar fukt och näring från de växter man vill ha. Och det är klart att jag måste dra bort smörblomman som kommer mitt i jordgubbsplantan.
Men i övrigt tror jag att det är tvärtom. Att ogräsen hjälper till att bevara fukten, och att dra upp näring. Blir det för högt och ostyring kan man ju alltid klippa ner det lite. Men naken jord, nej tack!
Dessutom tror jag att många fler skulle tycka att det var roligt att odla, om det inte var för att man försöker jobba mot naturen.

Nu har åskan precis dragit vidare för nu, och en skön, varm morgonluft sprider sig runt måndagen.
Ha en vacker dag alla sommarälskare!