Att jobba som folkbildare är nog det roligaste jobbet som finns! Men det förutsätter att man är utåtriktad till sin läggning, och beredd att arbeta kreativt. Det är verkligen inget jobb man skulle kunna stoppa in under Taylors tidsstudier. Ingen dag är den andra lik, och när vi som finns i verksamheten slutar skapa, då är vi illa ute.
När jag jobbade på folkhögskola hade vi ständigt träffar kring vilka möjliga nya verksamheter vi såg där framme, och vilka som gjort sitt och borde avvecklas. Många kurser kom och gick under mina år där. Och skolans kurser var i tiden så länge det fanns behov och efterfrågan.
Ofta fick vi så klart skapa efterfrågan. Så var det exempelvis när datalinjerna växte fram. Under några år blomstrade sedan verksamheten, för att till sist ha gjort sitt och fasas ut.
En spillra blev kvar under några sista skälvande år, då äldre behövde lära sig den "nya" tekniken.
Projektledarutbildning, medielinjer, radiopresentatörskurser, invandrarlinjer (ja, det hette så då) är andra exempel.
Men som sagt, inriktningarna ändrades och personalen utbildades eller sökte nya jobb då deras tidigare huvuduppgift försvann. Ett naturligt flöde ringlade genom organisationen, och alla tog det som självklart att inte vidmakthålla det uttjänta.
Inom mitt nuvarande jobb handlar det också om att skapa, ändra, följa flödet och våga. Inte heller här skulle det givetvis hålla om jag åren igenom fortsatte att upprepa någon slags schema. Situationsanpassning är ett ord jag använt flitigt senaste tiden. Och det är en mycket intressant begrepp att reflektera kring.
Om folkbildningen ska utvecklas i det nuvarande och framtida samhället måste alla rigida, institutionella synsätt och handlingsmönster bort. En frisk vind måste tillåtas blåsa genom väggar och böcker. De som lyckas med detta har definitivt framtiden för sig!
Jag har roligaste jobbet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar