Till morfar

I går morse vaknade jag och kände mig riktigt risig. Med feber, som fick kroppen att darra, drack jag glupskt av vårt rena, kalla brunnsvatten.

När jag kommit någorlunda till sans fastnade min blick på citronträdet. Det såg olyckligt ut. Då jag tycker att det är läkande att arbeta med jord och växter, bestämde jag mig för att plantera om och sätta frön.

Sagt och gjort. Vitkål, broccoli, brysselkål och fyra löksorter fick starta sina sommarliv.

På aftonen kom jag att tänka på morfar. Han är död sedan länge, men har påverkat mig på ett sätt som jag kanske inte riktigt förstått tidigare. I min familj odlades inte mycket. Ett potatisland fanns där givetvis. Det hade ju alla! Men annars har vi varit sådana som hämtad ur naturen. Fisk, fågel, älg och bär. Ingen svamp däremot. Det ansågs vara ko-mat. 

Hemma hos morfar var det annorlunda. Han hade en liten stuga i Skelleftehamn, med en tomt på några hundra kvadrat. Men han hade verkligen gjort det mesta av den. Där växte äppelträd och hallon. Ett litet potatisland delade jord med morötter och jordgubbar.

På våren kunde man se allehanda lökväxter sträcka sig mot solen bredvid cykelskjulet. Och i regnvattentunnan fanns ofta grodor.

På våren stod också den lilla köksbänken översållad av plantor. Med öm hand vattnade och skötte han sina små vänner. Och när sommaren kom prunkade rabatten utanför köksfönstret av resultatet. Dahlior, Lejongap, astrar och andra skönheter fyllde hans lilla, eget valda värld av färg och doft. 

Min bror och jag satt ofta och drack saft i hammocken, medan morfar bar regnvatten, som han skördat i  stora tunnor, i sin tunga vattenkanna av plåt. Jag minns faktiskt aldrig att det var vinter hos morfar!

Morfar försökte aldrig få oss att bli intresserade av odling. Tvärtom så skötte han helst allt själv. Han arbete på arsenikverket på Rönnskär, stod antagligen i så stark kontrast till det han egentligen ville värna, så hans händer vill verkligen älska jorden och växterna.

Så här massor med år senare, inser jag hur viktigt det är vad man får med sig för intryck från barndomen. De mest traumatiska och jobbiga situationerna, kan balanseras av fina intryck. Och vad kan egentligen vara finare än att samarbeta med jorden, och skapa ännu fler vackra platser.

Och visst finns det med i mina tankar att våra barnbarn ska erbjudas bilder av djup, enkel glädje. För att skapa en trädgård ger så många fler skördar än man först kan tro. Se bara på hur jag nu sitter här och minns min morfar i vackra, levande bilder.

Och idag är både jag och mitt lilla citronträd kryare!