Men vad är det egentligen som har ändrats? Att kvinnorna där och då hade anledning att ifrågasätta kvinnors och mäns lika rättigheter, var trots allt bara en del i helheten.
Jag kan lätt föreställa mig ett möte med de kvinnor som under senare delen av 1800-, och början av 1900-talet argumenterade så det uppstod bränder i hjärta och själ hos människor. Och eldarna bestod givetvis av både varma, drömmande lågor, och hotade förfärande dylika.
Tänk er Kata Dalström, i sin långa yllekjol och välskräddade hatt. Där står hon på en bänk inför en förvånad, växande, skara och argumenterar för socialism! Kan en kvinna verkligen bete sig på det sättet? Prata högt och ljudligt, som om hon vore en man!!
Eller Elin Wägner, en feminist i klänning, halsband och välondulerad frisyr, som starkt, men med ödmjuk blick, uttrycker att kvinnor måste får rösträtt. Och att det måste bli ett slut på utnyttjandet av människor och miljö!
Av en annan åsikt var Ellen Key. Med sina buskiga, maliga ögonbryn, och sitt långa hår samlat i en knut i nacken, motsatte hon sig "kvinnorörelsens överdrifter".
Vilken intressant tid att leva i, om bara för en kort stund! Alla dessa folkbildare, som nästan med livet som insats, framförde sina åsikter i den rena, heta övertygelsen om att det är människor tillsammans som förändrar.
Och hur glöden och eggelsen växte i takt med att genomtänkta motargument presenterades av de som ville utvecklas själva i samtalet.
Idag kanske vi inte har samma behov av att hävda kvinnorfrågor. Nu handlar det snarare om hela mänsklighetens väl och ve in i framtiden. Men var är alla agitatorer?
Skrämda av att ta strider hukar många nu bakom en, till sömns, vaggande likgiltighet.
Häromdagen släppte jag upp ett av mina gamla, kära ämnen till ytan igen. Det handlar om utvecklingsinriktat lärande. Om en kultur, på en arbetsplats, ska främja ett sånt lärande, måste det finnas ett klimat som uppmuntrar till ifrågasättande och kritisk reflektion av vad som sker i verksamheten.
Men nog tror jag att många anser det lättare att huka bakom det kända, och hålla tummarna för att allt ska fortsätta oförändrat i all evighet.
Men folkbildningen lever! Och vi är många som gärna sticker ut både hakor och tungor för att få människor att ta del i sitt eget samhälle. Det är vi som tillsammans skapar! Nog kan vi tacka Kata, Ellen och Elin för deras insats, men om vi bara sitter stilla, vilka ska då våra barn och barnbarn tacka?
Ha en stimulerande dag på jorden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar