Tidsperspektiv

Det äppelträd du inte köpte för tio år sedan, därför att det skulle ta alldeles för lång tid innan det gav äpplen, det bär idag frukt i någon annans trädgård! Dom här orden har följt mig under många år. Och givetvis gäller det mycket mer än fruktträd. Inom väldigt många brancher väljer man att inte genomföra nyttiga förändringar, med hänvisning till att resultatet ligger för långt fram i tiden. Och det är klart, en befolkning som vants dig vid kvartalsrapporternas världsbeskrivning har kanske inte längre förmågan att på allvar lyfta blicken. Det är alltför många faktorer som ska tas hänsyn till, innan det egna valen kan göras.

Inom folkbildningen får vi vara på tå för att inte hamna i den fällan. Omslutna av tryggheten att vi funnits hur länge som helst, är det försomnande lätt att luta sig tillbaka och förvalta.

Inom organisationspsykologin beskrivs processen ungefär så här; Företaget/organisationen startas av någon som brinner för saken. Den ensamme entreprenören arbetar oförtröttligt med att driva den lilla rörelsen.

Rörelsen har vuxit och nu behövs fler som hjälper till. Anställningar görs, men det är fortfarande ägaren som driver på.

Fortsatt växande har gjort det nödvändigt med delegering av uppgifter. Olika avdelningar skapas, som exempelvis produktion, administration och marknad. Chefer utses utifrån ledarkompetens (inte idékompetens).

Stagnation, rörelsen drivs av andra än de som startade upp. Den brinnande lågan för idén finns inte längre, och nu är det enbart förvaltning som gäller.

Två vägar avgör hur slutet blir. Antingen fortsätter man att förvalta, och går mot en långsam men säker död. Eller också tillåter man kärnan/idén att utvecklas och blomma igen, och har då stora möjligheter att börja cykeln på nytt.

Och nog har vi väl kunnat följa en och annan organisationer som dippat helt p.g.a. brist på ordenlig motor. Jag kan också se att delar av folkrörelserna finns i farozonen.

Så det är hög tid att lyfta visionerna och våga sätta frön, medvetna om att plantan dröjer.