Så var vi då ordentligt igång efter semestern. Det tar liksom en stund innan man känner att vardagen lunkar på. Riktigt kul att träffa alla kreativa arbetskamrater. Så mycket kunskap och kompetens finns samlad här, även om vissa delar inte helt förlösts.
Tillsammans skulle vi kunna genomföra storverk. Om vi exempelvis skulle skriva en kokbok tillsammans, så skulle den kunna bli den bästa som någonsin gjorts! Med våra skiftande bakgrunder och intressen skulle den samlade kunskapen kunna tilltala alla målgrupper och intresseinriktningar.
Och så är det givetvis med allt vi gör. Hur bidrar då jag (och alla andra) till att lyfta bort alla osynliga glastak och släppa skapandet fritt och låta alla äga sin egen framgång?
Utgångsläget måste kanske vara var och ens människo- och samhällssyn. Vem är det som ska driva företags, människors och världens utveckling? Är det vissa utvalda (jesuskomplexet) som med sin enorma mångsidighet och kompetens ska utföra mirakel? Eller är det vi tillsammans som kommer att använda våra starka sidor samtidigt som vi förbättrar de svaga?
I grunden är detta den kanske viktigaste demokratifrågan. Hur gör vi för att med alla vår förmåga ge människor behörighet att delta fullt ut?
Om det har jag, för övrigt, skrivit ett par projektansökningar. För jag tror att en av de största bristerna i vår lättjefulla demokrati är människors känsla av att vara viktiga, behövda, kompetenta och behöriga.
Ett exempel på någon slags mindervärdeskomplex är hur vi i Sverige räds konflikter. Vi ser det som något som ska undvikas eftersom det är obehagligt. Stora, framgångsrika ledare har en annan åsikt. I ledarskapslitteraturen kan man läsa hur de allra flesta menar att det är i konfliktsituationer som det nya växer fram. Om alla tycker lika händer nämligen väldigt lite.
Konflikter kan ruska om mig och få in mina tankar på nya spår. Det händer sällan om allt jag säger eller gör bara accepteras. Jag ska ge er ett exempel på hur jag menar:
Låt oss säga att jag under tre dagar arbetat med en grupp på 150 personer. Jag har stått på en scen och föreläst, och därför sett vart alla sitter (också ett spännande drag att vi oftast väljer samma platser).
Då jag avslutar dag tre kommer en äldre man fram till mig. Han tackar för trevliga dagar, men säger också: "det har nog varit bra det här, men du pratar för tyst! Jag har faktiskt inte hört vad du har sagt!!".
Nu kan jag välja två strategier. Antingen sätter jag händerna i sidorna och säger: "men du har ju suttit längst bak! Varför har du inte flyttat längre fram om du inte hört vad jag sagt? Eller varför har du inte sagt nåt tidigare?".
Det jag gör är att skjuta över hela problemet på honom. Jag går därifrån och känner mig som en vinnare (ha, jag vann lätt över honom) och tänker att det finns ju dumskallar!
Eller också backar jag (mentalt) två steg. När han är klar säger jag: "tack så mycket för att du berättade det för mig! Det ska jag verkligen tänka på nästa gång jag står inför en så stor grupp!
Därefter funderar jag lite på om han kan ha rätt. För om det är så kommer det att betyda mycket för min utveckling som föreläsare. Ingen kommer nämligen att tycka att det är kul att lyssna om de knappt hör mig.
Jag fattar nu ett beslut om hur jag ska göra, men en sak är säker; både mannen och jag blev vinnare!
Han vinner därför han märker att man kan framföra kritik i syfte att bidra till någons utveckling. Och han blir inte sågad rakt av p.g.a. hur han framförde kritiken, vilket egentligen bara är ett svepskäl för att slippa lyssna.
Jag är vinnare därför att jag klarade att att lyssna på vad han sa och utifrån det förstå mitt eget bästa.
Om sen resultatet blir att jag kastar bort kritiken därför att jag känner att den inte stämmer, eller ändrar mitt sätt är egentligen oväsentligt. Det viktigaste är att jag hittat ett sätt att hantera kritik, och t.o.m. utvecklas av den.
Ovanstående situation går att använda överallt i livet. Men om det utspelas i en familj eller arbetsgrupp kan resultatet av att jag väljer tillvägagångssätt ett, leda till en djup och långvarig konflikt. Det andra sättet lär oss att utvecklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar