I morse läste jag en artikel i SvD om meditation. Och ljuvliga känslor väcktes i kroppen. För några år sedan, mediterade jag dagligen. En litens stunds avbrott från den yttre verkligheten, och en resa in i känslor och upplevelser.
Förutom ett stort lugn gav meditationen en otroligt tillgång till kroppskännedom. Jag visste alltid om något inte stod rätt till, och kunde göra något åt det innan det blev allvarligt.
Annars är det knappast något som vår vanliga vardag lyfter fram. Förmågan att känna efter och åtgärda problem i dess linda.
När jag tänker efter så är detta överförbart till det mesta. I våra relationer med varandra nöter vi oftast på tills bristningsgränsen är nådd. Sedan försöker vi laga, och inte är det alltid som det fungerar. Jag blev precis påmind om detta i ett möte med en kvinna för en liten stund sedan.
Kanske skulle man kunna jämföra det med en läckande vattenkran. Vattnet kommer att droppa långsamt, men snart fylla ett badkar. Och i våra mellanmänsliga möten är det som ligger i badkaret inte alltid av bästa kvalitet.
Meditationen kan alltså vara förebild för hur vi kan hantera våra liv i stort. Hur vi i förhållandet kan uppmärksamma problem tidigt, om vi inte så fullt upptas av den vardagliga, skrikande ytan. Samma gäller givetvis på våra arbeten. Vad är det som är viktigt egentligen? Och hur arbetar vi tillsammans, och tar ansvar för det vi faktiskt är med och skapar.
För ytterst få, om några, situationer har kommit till av sig själva. De består snarare av val vi gjort, antingen fullt medvetet för att vi reflekterat (en form av meditation), eller omedvetet för att vi bara gått på.
Nu kommer snart en deltagare som jag ska jobbcoacha. Och jag känner mig verkligen i stämning att prata om vad som kan hända i en anställningsintervju. Både den yttre situationen och den inre upplevelsen. Human factors engineering.
Och nästa vecka när semestern kommer, då börjar jag meditera igen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar