Ledarskap

Folkbildningen brukar man säga är till för folket, och drivs av folket. Det bör alltså inte finnas någon egennytta inom de organisationer som arbetar med folkbildning. Istället ska vi vara ett verktyg för demokratiutveckling genom folkrörelsearbete.

Men vad händer när folkets rörelser går åt nya håll? När inte längre de gamla strukturerna samlar tillräckligt många, och kanske de som finns med i rörelserna glömt att de krävs aktivitet. När de som blivit anställda för att driva opinionsarbete och ska stötta det som leder mot nytänkande, lika gärna kunde ha jobbat på ett lager eller i en affär.
Förnöjt har man lutat sig tillbaka i förvissning om att nu är vi framme, och det känns bra!

Men framme är vi verkligen inte!! I en värld som förstör våra grundläggande livsförutsättningarna och fördelar resurserna så orättvist, att vissa inte har mat till barnen, medan andra skulle kunna föda en stor stad - men inte gör det.
Där människor kommit allt längre ifrån socialt samspel som utvecklar bygderna, och istället gått in i individualiteten. Där man av slentrian är medlem i gamla rörelser, som inte längre fyller något syfte, men skapar en falsk trygghet av omhändertagande. Nää, framme kommer vi aldrig att vara.
Utgångsläget varifrån vi tar oss mot det nya, kommer däremot att vara olika över tid. Och därmed också nya hindren att lösa.

2012 talar världen om förändring för att rädda planeten. Minskat energianvändande, förändring av matproduktionen, minskad konsumtion och därmed minskar uttag av resurser och mindre avfall, ny syn på arbete, lokala valutor m.m.
Inom ledarskapet gäller nu att förstå vad som krävs för att människor ska växa i denna tid. Kanske handlar det mindre om medieträning och argumentationsteknik, och mer om att ingjuta tillit till sin egen förmåga, och mod att förändra.

I folkbildningen har ledarrollen, genom åren, gjort en sidledes förflyttning i ganska långsam takt. Från att vara eldsjälar, via rollen som föreläsare och faktabärare, har vi kommit till att vara möjliggörare och stöttare.
Vår roll ligger nu, kanske mer än på länge, i att finnas vid sidan av de som vill prova sina vingar, men utan att kräva vår synlighet eller bekräftelse. Ingen människa ska komma från oss och känna att de lyckats med något tack vare oss. De ska känna att de lyckats tack vare sig själva, och varandra, och att vi rullat ut möjlighetsmattan.